Kärleken har många ansikte

En sommarvärme nästan utan dess like omfamnar mig från alla håll och sveper in mig i riktig sommarfeeling. Familj, vänner och värme har gjort mig sällskap de två senaste dagarna och jag känner hur mitt energiförråd fyllts på. Hur sällskapet och värmen gjort gott för både kropp och själ även om värmen stundtals fått mig att pusta mer än vad jag egentligen önskar. Grill, födelsedagsfiranden, god mat och gemenskap. Mängder av jordgubbar inte att förglömma. Det är fint att få umgås härliga sommardagar och skratta åt gamla gemensamma fina minnen och nya händelser som kommer bli fina minnen längre fram. Tårögd av tacksamhet över allt och alla jag har förmånen att ha runt mig funderar jag över om det är åldern som gjort mig så känslosam, lättrörd och tacksam eller om pandemin som härjat påverkat mig mer än vad jag förstått. Troligen är det en blandning av både. Man saknar inte kon förrän båset är tomt heter det och jag känner igen mig nu delvis svältfödd efter kalas och socialt umgänge, något som jag egentligen aldrig trodde mig själv kunna sakna på det sättet jag gjort senaste tiden. En pandemi ger ny dimension inom många område, en som blivit extra tydlig för mig är att ensam inte alls är stark och en annan att bekymmer i hundträningen verkligen blir av underordnad art när hela världen har en pandemi att bekämpa. Fast för den sakens skull är inte hundträningen oviktigt förstås, den behövs där som friskvård, energipåfyllnad och motpol mot allt det andra. Med det skulle vara fint om vi lyckades låta den vara just det och tonade ner lite på prestigen kan jag tycka. För välbefinnandets skull. På alla plan. 

För välbefinnandet skull har jag också tänkt att Lyra och ska börja jogga tillsammans. Prestigelöst. Bara hon och jag. Lyra som blivit bekväm och dessutom tjock behöver röra på sig och jag behöver jobba upp min kondition. Jag går i och för sig redan tusentals steg varje dag och är i ständig rörelse men jag behöver få upp flåset. Bruna Mer ska få följa med också, som moraliskt stöd om inte annat. Hans positiva inställning kanske kan smitta av sig. Så vad vore väl då bättre än att slå två, eller tre flugor i en smäll? Fast slottsherren påminner mig om sakernas tillstånd och att jag inte direkt kommer att få draghjälp av Lyra utan istället få finna mig i att bogsera runt den motvilliga cockern i terrängen. Med en hund som blir kränkt av en koppelpromenad och aldrig rör sig i högre gångart än skritt om det inte finns en apport att hämta och förutom det endast umgås med mig när jag äter chips är det lätt att tänka sig hur hennes inställning till en joggingtur i koppel kan vara. Men vi ska bli två om det tänker jag och jag ska se till att få som jag vill, även om jag samtidigt inser att jag kanske skaffar mig en ovän för livet. Jag undrar om vår relation håller för det här?

Pocketcockern joggar däremot säkert gärna. Hon är mer typen som tycker alla är kul. Nästan i alla fall. Jag tycker vi kommer allt närmare varandra jag och ”evighetsvalpen” och jag börjar verkligen förlika mig med hennes egenheter. Rent av tycka om dem. Kanske känner hon samma om mig. Hon är så oförarglig och charmig på något sätt och rävarna bakom hennes öron låtsas jag inte om att jag ser. Jag tror att hennes litenhet hjälper till, eller jag snarare vet att det är så. Med sin lilla kropp, de långa öronen och den vakna blicken är jag egentligen förlorad innan hon satt in charmoffensiven och när hon sedan lägger huvudet på sned och kikar på mig är det redan för länge sedan kört. Jag är överkörd. Totalt. Och någonstans långt inne i mig känns det förbaskat skönt att få ha ett sådant förhållande till en hund och få ge efter för den förväntade ordningen. Jag tycker väldigt mycket om pocketcockern för det, för de sidorna och insikterna hon plockar fram hos mig som jag får lära mig att förhålla mig till. Andra gånger retar hon mig till det yttersta med sina egenheter och jag blänger surmulet på henne. Ändå. Det finns något unikt i varje relation, något som kommer fram för att granskas, funderas över och förhålla sig till. Livet, kärleken och tilliten har många ansikten.

Min & Shiv, aka ”Helan & Halvan” tillsammans med Jennie

Ett av de där ansiktena är den svarta unghundens. Ett älskvärt och tillitsfullt ansikte. Osannolikt lugn studerar hon mig där hon sitter bredvid sin gula morfar på dagens träning tillsammans med oss och några vänner. Jag betraktar henne i smyg, funderar över om hon är så cool och balanserad som hon verkar. Det tycks så för när det är hennes tur att jobba är fokuset där det ska vara , hon missar inget och jobbar målmedvetet hem uppdragen jag ger henne. Vad är baksidan med det är lugnet tänker jag? För en baksida finns det alltid. Kanske, eller ganska säkert, kommer hon inte vara den flashigaste apportören att se, inte den har det högsta tempot och intensiteten men effektiviteten finns där. Hon är lillgammal, seriös och vattenkammad på träningarna och så även i ny grupp mer flera hundar visade det sig nu. Mer än vad som nog egentligen är bra för en hund i hennes ålder tänker jag, men samtidigt lovande. Vi får se. Mycket vatten skall komma att rinna under broarna innan vi vet hur det blir. Och det är helt i sin ordning.

En vi vet mer om är Lakrits. Han den trogne, välutbildade och pålitliga apportören som alltid levererar. Alltid med några få undantag på sin höjd. Igår apporterade han en gädda ur krondiket här hemma. Redan död och något slemmig men tydligen ett värdefullt och självklart apporteringsobjekt enligt honom. Vi blev förvånade, minst sagt. Inte av att Lakrits apporterade en gädda kanske, han apporterar det mesta, men över att han överhuvudtaget hittade en gädda i krondiket. Vi undrar såklart var gäddan kommit ifrån och hur den rimligen hamnat i krondiket. Har den simmat uppströms från någon närbelägen sjö fast vi inte har någon sådan på flera kilometers räckvidd? Ändå är det väl det enda rimliga för vem dumpar annars en död gädda i ett dike långt bort från både ära och redlighet och fiskesjöar? Det är är förmodligen en fråga vi aldrig kommer att få svar på liksom många andra frågor i livet. Vi får försöka leva med det och jag tror det ska gå bra. Lakrits var nöjd i alla fall. Gädda är väl förmodligen att likställa med vilket kallvilt som helst i en sann apportörs värld.