Keep it simple

Kärt barn har många namn. Det är verkligen en sanning hos oss. Våra hundar är oss kära och de har många namn, och har haft genom åren. Hundarna har  tilldelas också diverse smeknamn, en del personliga och en andra som ”grabben, ”tösen” och ”fröken” som kan passa in på flera av dem. Men de har fler namn av fler anledningar än så. Vi är nämligen smått röriga och måste leta i minnesregistret innan rätt namn kommer fram. Det händer också att några av hundarna i en viss ålder eller vid ett särskilt tillfälle påminner starkt om en tidigare hund. Då rör det sig plötsligt i vårt undermedvetna och vi kan kalla hunden ett namn en annan hund hade för många år sedan. Ett rätt märkligt fenomen men förmodligen hyfsat normalt ändå. Hoppas jag. Slottsherren är värre än jag, han kan rabbla hela den nuvarande flockens namn och några tidigare hundars namn med innan ha kommer fram till rätt hund. Lite småroligt faktiskt när man står intill och hör på. Som tur är så är våra hundar tålmodiga med oss. En del av dem väntar artigt på att just deras namn ska höras och andra bryr sig inte alls om vad de kallas utan kan utan vidare tänka sig att heta alla namn på en gång. Så det blir lite fel emellanåt. Eller annorlunda i alla fall. Men hundarna är som sagt rätt obekymrade om det. Söta Lillie lyssnade med öronen vinklade åt alla håll efter något som lär som bokstaven L för att hon skulle få kasta sig över sin mat för en stund sedan. Beredd ut i klospetsarna. Mat är livsviktigt, det vet Lillie utan tvekan. Otur för henne bara att tre hundar till i flocken heter namn på ”L” (och slottsherren rabblar några extra i bara farten) så hon måste lyssna extra noga och inte bara på inledningen av namnet. Ibland gör jag det enkelt för både Lillie och mig själv och använder ett kollektivt varsågod istället. Och så slipper jag riskera att slottsherren hör mig rabbla namn. Allra enklast hade kanske varit om alla flockens hundar hette samma. Då är risken att säga fel verkligen minimerats men jag anar att det möjligen skulle kunna bli ännu rörigare än vad det är nu…

I träningen av hundarna blir det lite värre med felsägningar tänker jag, där är våra hundar som regel så måna om att göra rätt att fel kommando till fel sammanhang kan skapa osäkerhet. Så där duger det inte att vara rörig och rabbla kommandoord eller namn i ramsor. Eftersom vi, slottsherren och jag, vet med oss själva att vi är just lite röriga(och jag smått disträ till det) så försöker vi ha så få signaler och kommandon som möjligt. Så att risken att vi ska göra fel blir väldigt mycket mindre än chansen att vi gör rätt. Jag möter en del duktiga förare som har massa olika signaler och kommandon och får det att fungera alldeles utmärkt och jag beundrar dem. De klarar att säga rätt hela tiden. En del har det bara i sig. Simultankapaciteten och konsten att ha många bollar i luften samtidigt. Tyvärr tillhör jag inte den gruppen utan brottas istället ständigt med mig själv om det. Någon vänlig själ påminner mig också mellan varven om att sådana saker inte precis blir lättare med åren. Så jag behöver inse mina begränsningar och får agera därefter. Som tur är vet jag minst lika många duktiga förare som för sin hundar med väldigt få olika kommandon och får det att fungera med. Det känns betryggande.