Kraften i det undermedvetna
Lugn morgon och mulen himmel. Tillåter mig vara lite långsam i starten. Det är svårt eftersom jag fungerar bäst med rivstarter och trivs mest med att få mycket gjort de tidiga timmarna. Inbillar mig ändå att det är bra med variation och nyttigt att inte hålla alltför hårt på rutinerna. Men det jagar mig lite senare under dagen. Det att jag kunde använt morgonen bättre. Den känslan är precis lika dumt som det låter. En rejäl promenad med Pal och Besta fick inleda utedelen av dagen. Vi mötte en mård i skogen och sedan en äldre dam. Damen har vi träffat förr men aldrig nånsin tidigare en livs levande mård. Nära var den med. Besta var lite sugen på den men jag avrådde och Pal verkade inte förstå att det var något uppseendeväckande alls med mötet. Som vanligt hade jag inte en tanke på att ta fram mobilen och föreviga mården på bild. Å andra sidan hade jag nog inte hunnit ändå för mötet var snabbt förbi.
Senare åkte vi en sväng och köpte några penséer till och en säck träull till hönorna. Jag hade en så tydlig bild framför mig med träull i deras reden, rent, fluffigt och väldoftande för äggen att vila på. Svindyr såklart. Träullen. Vi funderade över om det kunde duga med torrt gammalt gräs men valet föll på träullen. Hemma igen byggde jag reden av gamla hinkar och fyllde med träullen med nio nyfikna hönor och en tupp som medarbetare. Hönsen har blivit så sällskapliga och nyfikna. Tuppen övervakar. Eller tupparna rättare sagt fast den ena håller sig på behörigt avstånd efter att ha varit i slagsmål med den tredje tuppen för ett tag sedan. Han är lite tilltufsad sedan dess. Mest psykiskt verkar det som. Den tredje truppen ligger i frysen för han ville inte sluta slåss. De nio hönorna slåss inte, de är mjuka och fredliga och nöjer sig med att bestämt picka på varandra om de tycker någon är i vägen eller är onödigt framfusig. Jag har haft många höns av många sorter genom åren men de här gammalsvenska dvärghönsen är lite speciella tycker jag. De skiljer sig från de tidigare utan att jag riktigt kan säga hur men det är något med deras nyfikna sätt. När jag började greja idag kom de sättande hela högen, tjattrande och med huvudena på sned studerade de noga medan jag flyttade hinkar och fyllde på träull. Det blev ett fasligt krafsande i marken som blottades när hinkarna flyttades med och så fort ett hinkrede var klart provlåg de efter att de sprätt runt träullen ordentligt. Jag har inte gjort det minsta för att tämja dem eller utveckla vår sociala samvaro ändå klättar de nästan på mig för att k vara med och se och undersöka det nya. Jag ger dem mat ibland, det gör jag, uppenbart har det räckt långt. Hönorna får såklart mat fler gånger än ibland men de andra gångerna är det slottsherren som ger dem. När jag vände mig om efter att ha gjort klart till hönorna satt tre nyfikna kaniner utanför dörren och kikade in. De är festliga de med. Och sällskapliga på behörigt avstånd. Jag hoppas verkligen mården jag mötte i skogen håller sig kvar där. Kommer den hit skulle det kunna få förödande konsekvenser. Inklusive för mården själv.
Jag har tränat Pal en hel del de senaste dagarna. De ljusa kvällarna ger så härligt utrymme till det. Vi jobbar vidare med grunderna och prövar lite nytt mellan varven. Och det har hänt igen. Det att jag plötsligt kallar Pal för Best. Det är uppenbart något i mitt undermedvetna som påminner väldigt mycket om Best och vår känsla i träningen. Något som återspeglas i Pal och ibland när jag tittar ner på honom under träningspasset blir jag förvånad över att mötas av ett svart ansikte istället för ett gult. En förunderligt märklig men fin känsla. Det finns en sällsynt kraft i det undermedvetna.
