Kuling till havs

Ibland behöver jag nypa mig i armen en aning. För att uppmärksamma vad jag faktiskt har. Att jag inte behöver iväg någonstans på morgonen mer än några kilometer ut i naturen. Och den har jag utanför knuten. Den och träningsmarken. Nästan för bra för att vara sant faktiskt tänker jag och traskar ut i augusti morgonen med huvudet högt.

Duvjakt igår. En fin stund i landskapet som håller på att slå över till höst. Premiär för mig och Besta. För henne på duvjakt och för mig skytt. Höga duvor som inte ville slå. Vind och svårt skytte. Några fick vi. Jag petade ner en. Den gav anledning till ordentligt eftersök. Ett halvdåligt skott bak i duvrumpen. Stackars duven gled tvåhundra meter till andra änden av åkern. Bara att ge sig iväg för att leta. Jag försökte ha koll men den försvann bakom kullen. Besta gjorde ett tappert försök men fann den inte så vi gick hem för att hämta det rutinerade gardet. Det vill säga Lakrits. Pal fick också följa med, mest för att få komma med ut och hänga med största allmänhet. Det blev till sist Pal som fann duvan. Ännu längre in i skogen än där Besta och jag letade. Lakrits var upptagen med letande på annat håll när jag såg att Pal fick vind på något. Det tog en stund för honom att reda ut vittringen men tills sist så och tog den med ett stadigt tag i den döda duvan. I vingen. Vilken hit det är att få följa unga hundar in i jaktens värld! Det är fint att vara nybörjare också. Som Pal i eftersöket och jag i duvskyttet. Nyttigt. Jag gillar fågeljakten i det lilla formatet och skyttet är spännande. Duvan var den första jag fällt och att få göra det tillsammans med min hund gör upplevelsen en mer komplett. Men det stannar där vid. Jag kände ingen särskild lycka, fick ingen tår i ögat eller blev drabbad av kraftigt känslorus. Det var mer bara svalt, naturligt och konstaterade. Men det var absolut en fin stund och jag är tillräckligt mycket jägare för att vilja ut igen. Helst redan ikväll. Om inte inte kulingen drar sig hit inåt landet för skyttet är svårt nog i lagom vind.

Kanske blir det lite kuling hos någon och drar igång en känslostorm i hundtränarhjärtat när jag skriver det som följer här. Jag är för kravfaser och milt tvång i hunduppfostran. Så det så. Anser att det finns delar i en hunds liv som den behöver lära sig hantera. Som inte är förhandlingsbara. Kloklippning till exempel. Och annan hantering som kan behöva göras. Sårvård och sådant bland annat. Hundarna behöver få lära sig att ett nej är ett nej med. De behöver ha respekt för vår röstkorringen så inte farliga situationer uppstår. Många tycks tro att det bara gäller för hundar av tuffa raser som tjänstehundar och värstingjakthundar men också mjuka retrievers och spaniels behöver den tydligheten. Hur söta och milda de än är. Det är rent av en förutsättning för att hunden ska ta till sig träningen och fungera i jaktsammanhang med levande vilt, hundratals skott och andra störningar. Och det är inte elakt att sätta gränser. Ju tidigare valpen utsätts för milda krav och lär sig hantera dem desto lättare går det sen. Enklare. Det är inte heller särskilt rättvist att ställa krav på unghunden först i träningen vid ett och ett halvt års ålder om man inte innan det lärt den hantera ett krav i vardagen först. Det blir som bäddat för konflikter eftersom hunden inte fått den informationen tidigare och inte lärt sig hur de ska använda den. Vad handlar det då om det där med milt tvång och kravfaser? Ja inte är det att gapa och skrika och lägga hundar på rygg i alla fall. Och inte om fysiska bestraffningar och dressyr hjälpmedel heller. Det handlar som vanligt mer om kommunikation, kroppsspråk, och att läsa de små signalerna. Lyhördhet. Om att hitta mixen emellan krav och belöningar och lära valpen(hunden) hur man vill ha det. Ta sig tid att känna in individen och ta allt i så små steg som behövs för att vinna förtroende. Kärlek och respekt. Få ordning på den delen av kommunikationen innan man tar steget ut och ställer krav i träningssammanhang. I vardagen med unghunden kan det handla om mindre saker som att kräva att hunden väntar innanför dörren innan den får gå ut, eller får hoppa ut ur bilen. Om att den kan sitta still på badrumsgolvet medan du borstar tänderna eller hänger upp en tvätt. Eller om att försiktigt hålla om hakan på en valp som inte gillar att bli hanterad, släppa i samma andetag som valpen kopplar av och direkt belöna med godis för att sedan repetera och länga stunderna i takt med att valpen förstår och blir bekväm med hanteringen. Korta, korta stunder av tvång där det inte är förhandlingsbart men snabbt lätta trycket så fort hunden följer med. Sedan är det lättare sagt än gjort vissa gånger. Själv ska jag ut och ”tämja” Lass Monster en stund nu. Något jag själv trodde skulle ha varit avklarat för länge sedan men så är det ju som bekant inte alla hundar som faller inom ramarna och inte alla gånger man själv är skärpt eller pigg nog att ta tag i det i rätt tid, eller ens är uppmärksam nog att inse att man behöver det. Dessutom är ju Lass så liten och söt och oförarglig. Jämmer..