Längtan bär en människa halva vägen
Jag kommer på mig själv med att längta lite. Efter barmark, vårsol och fågelsång. Grus under skosulorna och långa ljusa kvällar. Vi är på väg däråt nu även om det känns något avlägset i snön.
Jag undrar om hundar längtar, om det förstår den känslan. De kanske inte kan längta framåt i tiden men visst måste de kunna sakna? Sakna det som varit. En hund som har jobbat på jakter många dagar varje säsong, slitit hårt och gjort det den är avlad för visst måste den sakna det när den inte längre kan göra det? När hundenskropp blir äldre och artroserna skaver och hälsan inte gör det möjligt att fortsätta arbetsuppgifterna. Eller är det först när vi påminner den om vad som är på gång med alla rutiner vi har inför en jaktdag som gör att hunden förstår vad den är på väg att missa och saknar? Om jag tänker ett steg till så är det ganska lång tid under året som inte är jaktsäsong och den tiden av året anpassar sig hundarna bra och jag har svårt att tro att de verkligen saknar jakten då. Vi påminner ju dem inte om den. De verkar så nöjda bara över att få vara med i vardagslivet. Som nu i snön. Det är oundvikligt att det blir en paus i träningen och hundarna får nöja sig med promenader och motionsträning. Jag har svårt att tro att de liksom jag längtar efter barmark och jag har också svårt att tro att de saknar säsongens jakter och träningar. I alla fall inte på det mänskliga sättet som jag gör. De verkar rätt nöjda. Jag tror inte heller att lilla Lyra längtar efter våren men det är ganska tydligt att hon inte uppskattar snön. Hon verkar tycka att den är mest i vägen och dessutom blöt och kall. Jag kikar på henne där hon går bakom mig i mina fotspår på promenaden och förstår hennes inställning. Hennes korta ben når inte långt i snön och klumpar av snö hänger som stora bollar i pälsen bak i byxorna och fram på bröstet. När motivationen tryter blir det kämpigt med snön och sådär supermotiverat tycker inte Lyra att det är med promenader i snönmarker utan fågelvittring eller träning. Hon är rätt smart på det sättet Lyra, hon gör inte saker om det inte lönar sig på ett eller annat sätt. Då är Mer lite mer lättmotiverad, eller lättlurad kanske är mer rätt beskrivning. Han söker glatt och hoppfullt i snö utan vittring och verkar tycka livet är störtskönt även utan fågelvittring och med snöbollar i byxorna. Han är nog lite korkad menar slottsherren och kanske ligger det något i det. Åtminstone är det lätt att tänka det när man ser honom kämpa i snön med flera hekto snöbollar hängande i pälsen. Den allra minsta cockern ska vi nog inte ens prata om, hon springer så fort och obehindrat i snön att snöklumparna knappt ens hinner fastna. Lyra tittar på en henne som hon vore ett ufo från yttre rymden eller något liknande där hon handlöst kastar sig framåt i snön. Kanske har Lyra rätt där med tänker jag.
