Lass Monster

Lass Monster far fram över köksgolvet. Energin är på topp. Som alltid. Lilla Lass har hon aldrig varit, som jag skrivit förut, hon är för rejäl för det, för stark. Nu har hon vuxit en grad till minst, och går under benämningen Las Monster. Så illa är det väl inte förstås men hon fortsätter att kräva sin förare om jag säger så. Jag är rätt övertygad om att hon kan blir riktigt bra. Har rätt förutsättningar. Möjligen inte rätt förare bara så vi får se om jag reder ut henne. Söt och pigg är hon med och väldigt kärvänlig. Jag tycker mycket om henne såklart, trots monstertendenserna. Eller är det tack vare?

Som motpol har jag Besta. Så samlad och vattenkammad i det mesta. Utom när det gäller mat. Då kan hornen växa fram hos henne och hon talar tydligt om att hon inte är beredd att dela med sig en endaste foderkula om någon annan nu skulle få tanken att försök roffa åt sig hennes mat. Hon tycks alltid leva på gränsen till svält fast hon ser ut att göra allt annat än svälta i sin lite småtrinda kropp. Besta var med mig på som första riktiga kurs härom dagen. Tillsamman med åtta andra deltagare och sex funktionärer gick vi på linje i vårsolen och njöt av vädret och förmånen att få vara med som deltagare. Det blev en bra introduktion för henne tyckte jag och förhoppningsvis växer hon med uppgiften och blir lite mer erfaren för varje gång. Egentligen var det fröken Vi som skulle varit med men det satte ryggen stopp för så Besta fick träda in i stället. Det är sällan det går som planerat men det behöver inte bli fel för det, bara annorlunda. Jag kan leva med det.

Lass igen, det lilla monstret. Igår ville hon inte komma in från hundgården när jag ropade in de tre yngsta. Det är lite annorlunda att hon inte vill ed in så jag förstod att något var i görningen. En död mus var i görningen, en liten blöt rackare som hon inte ville lämna kvar ute och absolut inte dela med sig till sina hundsystrar. In fick hon gå i alla fall för det var in hon skulle men jag veknade och löt henne bära med musen in. Det kändes lite mildare så och jag tänkte att jag kunde byta ute den mot en foderkula eller två. Men. När jag vände ryggen till för att plocka fram foderkulan började det pipa bakom mig och när jag vände mig om tittade Lass förtjust på den lilla musen när den sprang i väg på golvet. Uppenbart inte dör men blöt och tilltufsad. Jag fick genast dåligt samvete över att jag inte uppmärksammat att musen var vid liv och särskilt när jag tänkte på hur länge Lass förmodligen hade lekt med den innan hon kom in. Jag fick fångat den i alla fall, trätt ner den i en plastpåse och slått den hårt i stengolvet. Av ren barmhärtighet alltså. Lass fick foderkulan som plåster på såren för en förlorade musen. Lilla Till och Las Monster har blivit något av musspecialister, det här var den tredje den senaste veckan. De andra två åt Till upp innan jag hann ingripa för övrigt. Jag undrar var de hittar dem. Mössen. Om de har en hemlig bohåla någonstans i hundgården? De verkar inte ta sig i i slottet i alla fall, om nu inte Las monster bär in dem. Men det har jag i alla fall någorlunda koll på eftersom hon fortfarande inte lärt sig hundluckan utan måste ha hjälp av mig för att ta sig in. Just nu tycker jag det är bra att Lass inte lärt sig luckan för jag vill inte ha hundrummet fullt av möss. Varken levande eller döda.