Låt solen skina
Ja men då kan jag upprepa mig igen då. Ännu en gång en sådan där fin jaktdag. Till klarblå himmel och sol. Jag blir nästan mållös. Det är nästan så det börjar bli en aning enformigt att skriva om det, fast fortfarande fantastiskt fint förstås. Det är Besta som gör jobbet på jakterna nu och hon gör det bra. Väldigt bra i förhållande till ålder och erfarenhet. Visst brister det en del på dirigeringsfronten än, stabilitet i uppföljandet av mina tecken saknas men det går absolut helt okej. Hennes största fördelar är som jag nämnts tidigare att hon håller huvudet kallt och hanterar den heta jaktsituationen utan att tappa koncentrationen. Hon är ”ren” i sin apportering, följer upp fågeln hon börjat jobba på även om skyttet pågår och har snabba raka inleveranser med bra grepp. En del beror på träning och förberedelser men det mesta beror på hennes gener. Jag väljer att plocka med mig hennes bra sidor och det som gått bra till minnesbanken att påminna mig om. För det behöver faktiskt påminnas om det. Det som går bra. Under veckan som varit har kursdeltagarna här fått den här frågan innan vi startat träningen: ”Vad har varit bäst med träningen sedan sist och vad hos hunden är du nöjd med?” Märkligt nog blir det i det närmast helt tyst, pannorna läggs i djupa veck och förarna funderar. På djupet tydligen för inga svar kommer helt spontat. Däremot är alla oerhört medvetna om vad som INTE gått bra, i vilka delar hunden eller de själva fallerat i träningen sedan sist. Intressant tycker jag, hur vi väljer att lägga vårt fokus och varför det som är mindre bra får ta så stor plats i vårt medvetande. Självklart måste vi vara medvetna om vad som brister och vad som behöver tränas mer på. Såklart kan vi inte bara gå omkring och fokusera på det som gått bra för det skulle inte leda träningen och utvecklingen framåt. Men jag är övertygad om att vi behöver göra det i större del än vad vi oftast gör. För vår egen skull och för hundens skull.
Det händer verkligen grejer nu. Med Lass och mig. Jag har fått allt mer plats i vår relation och mitt värde i Lass ögon har ökat avsevärt. Jag når henne bättre nu. Känslan i vår gemensamma träning har skjutit i höjden och framtiden ser ljus ut. Jag ska bara försöka hålla kvar det där. Med Lass vet jag hur snabbt det kan svänga så jag känner in lite extra nu och ser till att förvalta de positiva bitarna i både känsla och tanke. Nyckeln till utvecklingen i det här är fallet beror troligen på Lass och relationens mognad i kombination med att jag ställt högre krav på både henne och framförallt varit oerhört tydlig med vad som gäller och hur jag vill ha det. Hon svarar bra på det. Med mitt strängare jag och tydligheten växer jag i hennes ögon och blir någon att lita på. En resurs och inte ett hinder. Hon fungerar så. Jag eftersträvade en bättre balans emellan kärlek och respekt. I Lass och mitt fall har respekten släpat efter en del och det är den jag försöker jobba ikapp nu. På ett snyggt, trevligt och framför allt medvetet sätt. På egen hand och med hjälp av andras generöst delade kunskap. Together to get there!
