Late bloomer
Det är ljust nästan till klockan sex på kvällen nu. Lad är lycklig. För slottsherren hinner ta med honom ut efter jobbet. Jag blir lycklig av att se Lad så tillfreds. Slottsherren blir lycklig av att hinna ut i ljuset. Alla blir lyckliga när ljuset kommer tillbaka. Det finns säkert något enstaka försumbart undantag från det. Någon som inte gillar ljus och längre dagar. Men det kan nog inte vara många.
Idag var det lite extra ljust till och med då det klarnade upp och himlen blev blå på eftermiddagen. Den kraftiga blåsten drev bort regnet och det tunga molnen så jag kunde jobba hela dagen i uppehåll. Istället fick jag ta blåsten som inte var helt nådig i byarna. Kraftig vind är häftigt, omvälvande och upplivande. Fast när jag kommer in till lä och tystnad fram emot känner jag mig sliten. Ordentligt omruskad. Urblåst och helt nöjd med att få stanna inne resten av dagen. Hundarna verkar rätt nöjda de med. Kurar sött i bäddarna. Den gula unghunden hänger(såklart) med mig i köket. Hon är en go tonåring den gula. Lättsam sort. Slår inte i dörrarna och blir inte obstinat så fort jag öppnar munnen för att säga något. Istället tittar hon vänligt på mig med sina mörka ögon. Vill vara nära, bli klappad och höra upprepade gånger att hon är bäst i världen. För det tror jag hundungar med två tassar i vuxenvärlden och två kvar på barnsidan behöver höra. Precis som andra tonåringar. De behöver veta hur älskade de är även när trotset pyser ur dem. Begränsas en del behöver de göra med. Veta var gränsen går. Nu är den gula en väldigt enkel och go hund så just den delen har inte varit så ansträngande och svår. Hittills. Fast jag har märkt att hon börjat ta lite ton ibland. Hon prövar sig fram. Sist tjöt hon uppgivet och irriterat när jag lämnade henne med de andra och tog med Till ut. En ny sida hos den gula. Hon som fogligt bara accepterat förut. Det blir hon i och för sig så illa tvungen att göra nu med för irriterat tjutande leder såklart absolut ingenstans alls.
Den gula löper nu som bekant och skulle ha en viloperiod bestämde jag härom dagen. Men så kunde jag inte låta bli i alla fall så det blev ett litet kort träningspass idag ändå. Efter det blev det ett kort pass med Till med, som också löper och ska ha vilopaus men jag kunde inte låta bli där heller. Det är kul med unghundar. Och olika. Lilla Till är pigg och alert och så med på noterna. Tålig och taggad och springer hon lätt och ledigt i samma riktning tre, fyra gånger när jag skickar henne utan att fundera närmare över det. Den gula är fortfarande gulligt valpklumpig och kastar sig inte alls lika handlöst in i övningarna som cockersystern. Hon är lite mer av late bloomer fast egentligen är hon väl mest fortfarande bara en valp. Det förvånar mig faktiskt att hon började löpa redan nu. Jag tycker hon är väldigt valpig både i kroppen och mentalt. Kanske har jag tagit fel? Hur som helst är det som alltid kul med unghundar och kul med olikheter. Deras framtida träning, den jag ska ta tag i efter att de haft sin vilopaus, kommer att se rätt olika ut för dem för i många avseenden är de varandras motsatser. Kul för mig. Och en aning krävande.
Lite så har jag det med mina två äldre tikar med. En högintensiv och supermotiverad och en lågintensiv och begränsat motiverad. Vissa stunder gör det mig gråhårig av att växla mellan deras personligheter men mest tycker jag det är fantastiskt. Lärorikt med. Jag räknar plus hos varje hund, samlar på plusen och summerar. Väger för och emot, tar och ger. Försöker att inte hänga upp mig på svagheter och brister. Det är varken rymdforskning eller avancerad kirurgi men ett finstämt tydande av känslor och personligheter för att göra vare individ glad, motiverad och bekväm i sin roll. Gränsöverstigande kommunikation och magi i det lilla skeendet. Rätt vackert faktiskt. Jag trivs.
