Lek för livet

När jag var liten lekte jag ofta med djur. Inte levande. Inte inledningsvis i alla fall. Mer olika mjukisdjur och små plyschklädda ponnyer. Jag byggde stall av pappkartonger. Klippte benlindor och täcken av tygrester, limmade på kardborreband för att kunna knäppa fast. Flätade svansar och gav hästarna namn och stamtavlor som jag nu märkligt nog inte kan minnas ett enda av. En av dem hette i alla fall med all säkerhet Mulle, det kan jag nästan svära på fast jag inte minns. Jag hade många små hästar. Av olika färg och form och jag drömde stort. Leken var befriande och rolig och jag kunde styra den precis som jag ville. Häromdagen kom jag att tänka på att leken faktiskt bara fortsatt, med en smula mer inslag av allvar möjligen. Nu handlar leken också om min försörjning. Och hästarna har bytts ut mot hundar. Levande hundar. En brokig skara precis som min ponnyflock. Leken finns kvar, det lustfyllda finns där, planerandet, byggandet och bestämmandet. Jag fortsätter där jag en gång började. Leker vidare med samma känsla av välbefinnande som då. Planerar och pysslar om, döper valpar, gör planer och skapar mål. Ibland når jag dem och andra gånger är jag nöjd ändå. Jag leker vidare. Jag leker i tanken och på jobbet och jag leker med orden när jag skriver i bloggen.

Idag har jag lekt igen. Lekt med en underton av allvar. Haft Kopparhults årliga jaktdag i trevlig anda och bästa novembervädret ever. Många änder föll för de duktiga skyttarna  och vi har glatts över fina arbeten av hundar som verkligen utvecklats och av att få se andra hundar ta sina första trevande steg på praktisk jakt och skaffa sig erfarenhet och vi har ätit kolbullar stekta på Muurikkan i vindskyddet av våra eminenta jaktledare, mått gott och haft det fint och glömt alla världens plågor och elände för en stund. Lek är befriande.