Let the adventure begin
De är så flitiga nu. Med det nya dagsljuset till hjälp lägger de ägg efter i ägg i redet och vi gör gula pannkakor och äter frukostägg med intensivt orangegul gula. Tre hönor och en tupp som få mig att sucka över kalkben, skitigt sågspån och tomma odlingsbänkar där jorden sprätts bort till oigenkännlighet. Valet är lätt ändå. Hönsen är trevliga, de hör till på landet och de ger de finaste äggen. Gödslar gör de med. Självhushållarens viktigaste djur.
Slottsherren har förhoppningar om dem med. Inte om fler matägg men om deras ruvande. Särskilt den ljusa hönan som visade en tydlig förkärlek för ruvandet förra året. Hon ska få kläcka fasanägg. Det är hans plan. Fylla hela redet med små fasanägg och lägga hönan ovanpå och vänta i tjugoen dygn. Det nog inte helt riktigt så det går till men något år det hållet i alla fall. Jag ser det framför mig, det som kommer när kycklingarna kläckts. Hur slottsherren kommer gå med Lad och herdestaven ute om dagarna och valla mor och kycklingar, jaga undan kråkor och katter och vaka för räven om nätterna. Det kommer att bli ett heltidsjobb att hålla liv i de små för honom. Han har så innerligt svårt att göra något halvhjärtat. Det är en fin förmåga såklart, speciellt när man har med djur att göra och ett ansvar för deras välbefinnande. Men jag undrar lite bekymrat hur det ska gå med vår utflykter till sommaren och fikastunderna vid de mörka skogsjöarna och baden i havet? De jag drömmer om att vi ska göra. Kycklingarna kanske kan åka med? I kattbur i baksätet. Enklare kanske att investera i en helt rovdjurssäker hönsgård med tak och golv där någon omöjligt kan komma in om de inte behärskar en hasp en meter ovanför marken. Men det är svårt med fasankycklingar ändå för de ramlar i vattenskålen och drunknar eller kör huvudet genom maskorna i nätet och stryper sig. Finns det ett enda sätt att utsätta sig för livsfara så räknar fasankycklingar ut hur. Världens smartaste små fåglar är de inte fasanerna. Eller så är det bara deras markering till oss människor att små fasaner ska leva fritt och inte instängda.
För en tid sedan gick jag med i Dansk reterieverklubb. Dels för att jag tänkt på det ett tag men främst för att jag tycker Danmark är ett föregångsland när det gäller jakt och jaktprov på varmvilt. Många fasaner finns där med. Jag vill lära mer och bli insatt så varför inte. Dyrt blev det för den svenska kronans kurs mot den danska är inte direkt upplyftande. Hur som helst. I fredags fick jag första numret av Retrieveren i brevlådan. Jag kastade mig över den förstås men fick otåligt vänta eftersom slottsherren nöp den först. Som tur är tycker han danskan är besvärlig så jag fick snart ta över. Retrieveren var väl förvisso som de flesta klubbtidningar är nu för tiden. Lite tunn. För den allra mesta informationen har redan lagts ut på the world wide web och finns att finna där. Jag tycker i alla fall om att hålla tidningen i mina händer, bläddra fram och tillbaka bland inläggen och finna det som intresserar mig mest. Det blev två artiklar i det här fallet. Ett reportage från två dagars internationella varmviltsprov och sedan en artikel om ”Oppdretternes triumfer ved de internationale pröver i januar”. Kul att läsa och lite av en dröm för uppfödare till jaktavlade hundar. Att vinna internationellt CACIT eller placera sig med en hund från egen uppfödning där man själv fött upp flera generationer bakom. En fin känsla kan jag tro. Imponerande.
För egen del har väl inte uppfödningen gått riktigt i de banorna även om drömmen funnits där. Hälsobekymmer hos hundarna har gjort att planerna har grusats och vi har fått göra omstart på omstart. Det är en lång väg dit. Min motivation inför uppgiften har kanske inte alltid räckt till heller. Allt är inte rosenrött med valpar. Så vi är väldigt glada över fyramånaderskullen efter mamma Vi och Cash där vi fick möjlighet att plocka tillbaka linjer från våra tidigare hundar. Vi är såklart glada för alla andra valpar vi fött upp tidigare också. Självklart. Men det är alltid inspirerande med nytt framtidshopp. Det går inte att förneka. Jag försöker ha framtidshopp om unghundrana här hemma med. Men jag är deras och min egen största kritiker. För tillfället är det dessutom ”löpstuga” här nu så mina tankar går inte så mycket mot framtidshopp för stunden utan mer åt överlevnad och att inte tappa humöret.
Alla löper inte som tur är. Några finns kvar som har fokus på ungefär rätt ställe och dem tar jag tillfället i akt att träna. En stund vare dag har det blivit det senaste. Med ljusets hjälp. Bra tänker jag för resultat kommer inte av sig självt. Man måste hålla på. När inspirationen sinar och kreativitet känns rejält urholkad fattar jag mod till mig ändå. Går ut och tänker att jag kan göra något litet. För lite är bättre än inget. När jag håller på med det lilla blir det lätt något litet till, och ännu något. Och se där, plötsligt har kreativiteten vaknat och inspirationens flöde hörs som ett svagt brus i bakgrunden. Fast det blir inte alltid så. Ibland stannar det vid det lilla. Men det kan vara gott nog och definitivt bättre än inget. Med flera hundar att träna går det inte alltid att vänta in de kreativa stunderna. Jag får hjälpa den på traven istället. Kreativiteten. Det går rätt bra tycker jag. Jag kommer igång. De små träningsstunderna är inte förgäves. Dessutom är jag säkrare nu, tryggare i min roll som hundförare och i vad som behöver tränas. Fast ändå mer vilsen än vad jag någonsin varit. Det är dubbelt och jag begriper egentligen inte men jag det har väl med erfarenhet att göra. För med den kommer kunskap men också vetskap om alla livets dimensioner och ödmjukhet inför det. Jaha tänker jag och ser en av kaninerna hoppa förbi utanför köksfönstret. Det blir verkligen både lättare och svårare med mer kunskap. Irriterande dubbelsidigt. Men sant.
