Life by design
Jag baljar i mig chokladte och äter nybakade kakor. Helt emot mina sockerfria principer. Men gott är det. Och en smula nödvändigt. Med teet i alla fall, för det behövs för värmens skull. Tjugotre minusgrader på termometern i morse och garanterat kallast på väldigt länge. Här hos oss vill säga. Graderna steg inte så där väldigt högt under dagen heller så när det var minus tio strax efter lunch kändes det i det närmaste milt och skönt. Allt är relativt som bekant. Nu väntas stormbyar och mer snö in under natten och jag känner mig alldeles extra tacksam över att ha ett varmt hus att krypa in i. Och te. Och sällskap.
Vinterns första rastlöshet börjar göra sig påmind. Jag harvar runt med hundarna bland snö och isfläckar men är mentalt någonstans på en spirande ljusgrön våräng där vitsipporna precis börjat blomma och energin kan släppa loss. Otålig vill jag ut med mina unga hundar och pröva vingarna på nya äventyr. Med de äldre med. Jag vill röja i trädgården med, förbereda marken för blomsterängar och viltåkrar. Kanske skaffa höns igen. Får. Det är mycket jag vill och jag tror verkligen att man ska göra sina ”vill” så långt det bara är möjligt. Men till att börja med måste det åtminstone bli barmark. Till dess ska jag fortsätta ”vila vinter”, ta in ved och planera för det som komma skall.
Det händer ibland. Inte särskilt ofta. Men det händer. Att Lyra och jag är så där rörande överens. Det är vi faktiskt ganska ofta om dagarna nu när vi tittar på unghundranas framfart och ohyfs. Bevare mig -säger Lyra och jag håller med. Dagens ungdom– säger hon sedan och jag nickar instämmande. För det har verkligen hänt något där. Med dagens hundungdom. I alla fall i vårt slott. Sällan har väl tidigare unghundar tagit sig sådan friheter och varit så okunniga inom området vardagshyfs och allmän ordning som de här. Nu för tiden råder här mer allmän oordning och kaos. Mest beror det på mig förstås. Att jag låter dem hållas. Men lite beror det på Lass med. För hon är verkligen ”one of a kind”. Det är inte så mycket vardagsfostran som biter på henne. Eller det är det nog men det biter bara väldigt kort för stunden. Nyfikenheten är större än minnesbilden skulle man kunna säga. Fortfarande är det allt det som befinner sig mer än åttio centimeter från golvnivån som upptar hennes största intresse. Allt över den höjden ska plockas ner och undersökas. Eventuellt bitas sönder med. Fast hon lyssnar bra. Kan språket. Så är jag bara på plats och tillräckligt snabb avbryter hon på mitt ajajajaj och ser precis så slokörad ut som jag vill efter en tillrättavisning. Det är bara det att nyfikenheten fort tar överhand så hon måste pröva igen, och igen, och igen så snart jag vänder ryggen till eller är lite upptagen med något annat som också påkallar min uppmärksamhet. Det är tur att vi har ett hundrum tänker jag. Så både hon och jag får en paus ibland. När jag stänger ut henne där tillsammans med de andra tittar Lyra uppgivet på mig med en blick som säger något i stil med ”ska HON verkligen vara med oss?” –Ja hon ska ju det-svarar jag och lovar Lyra att hon ska få ett hundkex lite senare om hon kan tänka sig att stå ut med Lass en stund. Helst utan att äta upp henne.
