Like the good old days
Fredagkväll. Gröna oliver med citron. En skvätt vitt vin i ett glas och nöjda hundar. En tuggar ben, en annan jobbar med en fylld Kong och resten vilar i väntan på middagen efter en fin vinterdag.
Jag har slutat oroa mig för fröken Vi. Hon är sig själv i allra högsta grad igen och allt är nästan precis som vanligt. Det är bara något väldigt litet som stör i hennes tassar. Kanske skav emellan trampdynorna efter isklumpar men det är inget synligt vad vi kan se. Med glasögon på. När hon gick ut idag fick hon knallgröna mockasiner på alla fyra tassarna, för säkerhets skull, och efter att hon sprätt på benen en stund för att bli av med dem men inte lyckats tror jag hon märkte att mockasinerna var helt förträffliga. Med dem på tassarna syntes inget ömt alls och det blev varken tasskramp eller isklumpar. Nu får hon ha dem på sig ett tag. När vi är ute vill säga.
Ikväll är det dags för På spåret igen. På tv. En semifinal. Jag brukar gilla att se på spåret. Har gjort de senaste åren i alla fall men i år är det annorlunda. Jag vet inte om det beror på deltagarna, resor eller musiken. Det kan inte vara programledarna för de är desamma som tidigare. Kan hända hänger det på de tävlande. Eller så är det jag. I vilket fall som helst. Jag somnar. Missar hälften av resorna och det mesta av musiken. Men. Förra fredagen var det annorlunda. Då var ”gamla” på spåret tillbaka igen. Resorna var spännande, deltagarna roliga och musiken bra. Om det berodde på deltagarna eller min inställning är frågan. Eventuellt hade och också ett glas vin en del i det hela, alkohol i mycket liten lagom mängd har en erkänd förmåga att lösa upp knutar, och att jag hade sällskap av slottsherren i soffan. Like the good old days. Det var nog det tror jag. Helheten. När programmet sattes i rätt sammanhang blev det bra igen. Succé. Så är det rätt ofta när jag tänker efter, att själva sammanhanget gör grejen. Tydligaste exemplet på det är väl grillad korv. Tänk en enkel grillad korv med bröd över öppen eld på en vinterutflykt till exempel, en dag utomhus med hundar och vänner. Då smakar en vanlig grillad himmelskt. Samma korv stekt inomhus utanför sitt sammanhang smakar om inte dåligt så i alla fall inte i närheten av lika gott. Så jag slår fast. Det var sällskapet, soffan och vinglaset som gjorde det. Ikväll ska jag titta på de tävlande igen. I rätt sammanhang, så får vi se.
Det är många andra saker som det också är så med tänker jag och kommer på mg själv med att längta efter gamla hundträningsträffar. Jag kom att tänka på dem när jag spann i väg med grillkorven i tankarna. Så många fina, enkla träningsträffar vi hade förr, med grillad korv och träning av hundar i olika åldrar, konstellationer och väderlekar. Avslappnat och trevligt. Det var inte så himla allvarligt då. Som jag minns det. Inte så mycket prat om precision, tävlingar, träningsmetoder och resultat. Hundarnas beteende och eventuella brister analyserades inte sönder och sammas på samma sätt. Vi tränade på efter bästa förmåga, gjorde fel och rättade till, om vi ens var medvetna om felen vill säga. Ingen var perfekt och ingen förväntades vara det. Vi tränade, fikade, klappade hundar och diskuterade. Drömde oss mot framtida mål och försökte hitta vägar dit. Var kom sedan allt allvaret ifrån? Var det en nybörjares lite naiva och okunniga inställning som bidrog till den avslappnade inställningen eller var det avsaknaden av sociala medier och all jämförelse? Eller är det hela samhällets utveckling och påverkan där det ska tävlas inom allt och helst vinnas så det syns? Eller är det bara jag som böjar bli en lite bitter, vemodig bakåtsträvare som snart ska sälla mig till leden där alla utrycker i emfas att ”det allt var bättre förr”. Det vill jag inte. Det är inte den jag vill vara. Men. Vissa saker var eventuellt en liten smula bättre. Allra mest min känsla och inställning kanske. Jag vill hitta tillbaka till den. Låta den omfamna mig och vägleda mig. Den finns ju därinne, magkänslan som är min inre kompass, jag ska bara låta den få mer utrymme. Lyfta fram och bejaka. Som i the good old days
Namaste.
