Like water off a ducks back
Jag skulle kunna skriva en hel bok om Lyra. Åtminstone tillägna henne en hel bok. Fast nu skriver jag ju inte böcker. Jag skriver i min blogg och där får Lyra i alla fall ett visst utrymme. Men med tanke på hur stor plats vår minsta hund tar i flocken och slottet borde egentligen varje blogginlägg handla minst till femtio procent om henne. Fast nu är ju jag rätt mycket för rättvisa och solidaritet så därför försöker jag ändå dela utrymmet någorlunda lika.
Det töar ute nu. Allt det vackra vintervita smälter ihop och efterlämnar en blöt smutsig sörja och jag som ändå gillar mildväder och lera sörjer i alla fall. Jag hade hunnit vänja mig vid snön och vintervädret. Ännu mer vid att slippa torka lerstänkta väggar och grusiga hundar. Men som vanligt har jag inget annat att göra än att acceptera och gilla läget. Vädret är sådant. Alla pratar om det och har åsikter om det men ingen gör något åt det. På ett ungefär. Slottsherren och jag har varit krassliga några dagar nu, tre närmare bestämt fast det känns betydligt längre. Tiden går långsamt när man är sjuk. Det tycker hundarna med och speciellt de yngre blir lite rastlösa. Men inte Lyra. När jag öppnar dörren för att släppa ut flocken kikar hon ut över tröskeln, ser den töande snön och vänder menande blicken mot mig och vänder och går in igen. Skönt att vara inne tycker hon. Resultatlöst ropar jag henne tillbaka efter att jag i tur och ordning släppt de andra över tröskeln. När dörren är stängd igen går jag in för att hämta den tydligen numera döva cockertiken. Hon röjer sig inte trots min barska röst men i morgonens mörker ser jag ändå hennes ögon blänka där hon ligger blickstilla längst in under trappan och försiktigt kikar mellan trappstegen. Jag är helt övertygad om att hon håller andan med. Osynlig. Efter ännu en uppmaning kommer hon i alla fall fram och jag öppnar dörren och puttar hennes bakre del över tröskeln ut i slasket helt övertygad om att hon kommer att lämna in en rejäl protest till slottsherren över behandlingen.
Hon har åtminstone slutat med att springa hem från promenaderna med mig nu. Sedan en tid tillbaka faktiskt. Det hör ihop med min skor tror jag, eller stövlarna egentligen. Är stövlarna på går hon gärna med och vänder inte hem efter halva rundan. Det är skönt förstås för det var hemskt irriterande att behöva ha henne antingen kopplad eller ha ögon i nacken hela tiden. Det tog ett tag innan jag fattade att det berodde på skorna, jag kom faktiskt på det först senare. Jag joggade en del i somras. På morgonen tillsammans med delar av flocken. Lyra var alltid med för hon behövde få upp konditionen till jaktssäsongen. Det var riktigt kul och trevligt och jag kände att jag själv, mot allt vad jag tidigare trott, höll på att bli en sådan där som springer. På allvar. Inte mig emot. Men däremot min kropp så en sträckning någonstans i höften satte stopp för joggandet för en period. Lyra tycket verkligen de här joggingrundorna var det absolut sämsta projekt jag någonsin kommit på. Det var på dem hon kom på att vända och springa hem efter ungefär halva sträckan. Det gick inte att jogga långsamt i mina takt men utmärkt att springa fort hemåt. Ibland blir jag inte riktigt klok på henne. Hon fick jogga i koppel. Långkoppel tre meter bakom mig. Någonstans under den här perioden räknade hon i alla fall ut att jag inte joggar i gummistövlar. Förmodligen var det andra förberedelser jag gjorde annorlunda med som hon läste av men hur det än var med det så promenerar hon gärna med mig nu. Utan att vända hem. Om jag har stövlar.
Härom dagen blev vi ovänner igen med. Det händer emellan varven. Det senast lite oftare än vad det brukar. Jag tror det är hennes hormoner som spökar, som sätter sig på tvären och gör hennes humör gränslöst otrevligt. Förmodligen tycker hon alla valpar är o vägen och stör hennes rutiner med. Gud nåde den som går i vägen för henne då, eller i vägen för en smula på golvet som ingen annan än hon själv registrerat. Det råkade Lad göra för ett par dagar sedan, gå för nära en av hennes bevakade smulor utan att veta om det och det gör man inte ostraffat när cockerdrottningen är på det humöret vilket fick mig att rusa upp från min stol i köket för att påminna om att vi inte håller på med härskartekniker eller vaktar osynliga smulor i vår flock. Surmulet marscherade den svarta cockern iväg för att leta upp en ny liggplats och kanske en annan smula att passa på och jag var som vanligt ändå inte helt på det klara med vem av oss två som utgick med segern ur samtalet.
