Lite i skymundan

Jag tar in Vi på köksgolvet som sällskap till Lass. Hon får agera lektant med jag tillåter mig själv att vakna i min egen takt över frukosten. Det är svart utanför fönstret och vi är på väg rakt in i mörkaste oktober. Det är tur det finns annat som lyser upp tillvaron tänker jag och tittar leende mot valpen som leker med tillsammans med Vi på köksgolvet. Det är mycket pyssel med valp men hon har snart vuxit till sig. Ovillkorligen kommer vardagen att blir lite lättare på ett sätt men jag kommer få andra saker att brottas med istället. Unghundstiden är inte en dans på rosor den heller. Eller är den kanske det? En sann gudagåva och en unik möjlighet att få fostra, lära och utveckla en ny hundindivid kan väl egentligen inte vara något annat? Att ens ha möjligheten att få ägna sig åt det i en värld där mycket är sjukt upp och ner kan väl inte vara annat tänker jag. Enbart en förmån. Jag behöver nog se över mitt mindset och min inställning till sakernas varande. Det är ju inte så att något tvingar mig till mina val heller. Jag gör dem helt frivilligt och lever på sätt och vis mitt i en stor lekstuga och en ständigt pågående happy hour. Borde jag kanske ha en aning dåligt samvete för det?

Jag plockar upp matskålarna från golvet i hundavdelningen och småpratar lite med hundarna. Lite extra med unga Besta vars närvaro jag saknat det senaste. Hon har lite grann kommit i skymundan till förmån för Lass. Det tar onekligen en del tid i anspråk med valp. Dessutom har vi haft många hundar i flocken ett tag nu med många löp till det, också jakterna då. Det är den säsongen nu och som brukligt läggs mycket fokus och tid där. Men som vanligt är underbart relativt kort och om en månad är den mest intensiva jaktsäsongen över för vår del och jag fallrt nöjd och en smula trött tillbaka till mina vardagliga träningsrutiner med hundarna. Varje del på året är uppskattad på sitt sätt och när jag är mitt upp i en av dem längtar jag nästan alltid till det som ska komma efteråt då det för stunden känns lite mer lockande än det som precis pågår. Varför är det så tänker jag, att gräset nästan alltid känns grönare på andra sidan? En djupt rotad överlevnadsinstinkt möjligen? En strävan fram mot något ännu bättre. Hmm. Hur som helst har nog Besta mått bra av en paus från grundträningen ett tag. Det skadar aldrig med ett avbrott och tid att smälta in. Hon har skaffat sig jaktliga erfarenheter i pausen med som är värdefulla och av stor vikt för framtiden. Men nu längtar jag lite till att ta tag i vår grundträning igen. Har börjat lite faktiskt. Tänkte nog att en del av det skulle ha hunnit landa och mogna fram under träningspausen men det verkar inte så. Det känns betydligt mer som att börja om på ruta ett just nu. Jag gjorde misstaget att träna kvicktänkta Till och den supersnabba valpen före jag tog Besta med och det gjorde nog att hon framstod som betydligt trögare än vad hon är. För vem verkar inte lite trög och långsam i jämförelse med en impulsiv ung spaniel som är så kvicktänkt att den alltid tycks vara två steg före typ allt och alla. Fast oavsett det måste jag nog medge att Besta är något trögare än genomsnittet, min upplevelse av genomsnittet åtminstone, men hon är oerhört gullig och försöker alltid sitt bästa. Jag inser bara att vi har långt kvar. Väldigt långt känns det som just nu. Jämmer. Tålamod. Jag måste ha mer tålamod. Mycket mer.

Lyra muttrar från hundrummet. Hallååååå gnäller hon. Hon har åsikter igen. Instängd i fel rum med fel sällskap längtar hon efter slottsherren och en kväll i clubfåtöljen. Hon tycker så mycket och henne personlighet sticker som vanligt ut lite extra. På dagarna när slottsherren är på jobbet jobbar hon och jag i bästa samförstånd. Vi nickar instämmande åt de jobbiga unghundarna, åt Vinga när hon hetsar vid grinden och valpen när hon klättrar upp på toppen av alla fodersäckarna. Vi gnäller gemensamt över vädret när det regnar och undviker de värsta vattenpölarna medan de yngre springer rätt i och skvätter ner oss. Då skrattar jag lite lätt innan Lyra ger onda ögat och så promenerar vi vidare,. Tydliga rutiner och regler har vi med. Hon den kloka cockerdamen är nog med att upprätthålla dem. Tummar inte på dem. Även sådana som jag tycker borde anses som lite negativa för hennes del. Som förnedringen med att behöva ha koppel på när man är sju år fyllda och vi går hemifrån på morgonen. Men det är så det får bli eftersom sjuåringen behagar att vända hemåt första halvan av promenaden om vädret är allt för dåligt. Rutinerna är tydligen viktiga ändå som sagt för varje morgon kör Lyra fram sitt gulliga lilla ansikte mot mig och väntar på att kopplets ska träs på över huvudet innan vi går ut. Sedan är vi redo. Hon och jag.