Lite lagom mittemellan
Det är måndag igen. Dagen efter en väldigt fin och avkopplande tackjakt med goda vänner på ”lilla stället” tillika årets sista andjakt för vår del. Finns massor att skriva om dagen såklart men kan också vara en fin tanke i att bara låta den lägga sig tillrätta med andra fina dagar av återhämtning och gemenskap. Men ett par saker att nämna i alla fall. Det är fint att umgås med vänner. Och det där med att skjuta över sin egen hund när hunden sitter lugnt och stadigt vid sidan och ”bara finns” medan jag själv är fullt koncentrerad på skyttet är en fin känsla. ”Rocksteady” och fokuserad hund. Tack Besta! Och klapp på axeln till mig själv för medvetna förberedelser och genomtänkt grundträning. När det gäller hundens grundträning alltså, skyttets grundträning lämnar väl en del övrigt att önska. Eller skytteträningen överhuvudtaget kanske är mer rätt att säga. Den där eftersträvansvärda och nödvändiga repetitions träningen som aldrig tycks bli av.
Grundträning alltså. Det finns väl ingen viktigare om man ska få en stadig grund att stå på. Som i hundträningen. Fast innan själva grundträningen i apporteringen behövs grunder i vardagsfostran. Vardagslydnad om man vill kalla det så. Grunden i relationen som ger trygghet där hunden vet när den gör något bra men också kan ta en tillrättavisning när det blir fel. För vår del sker tillrättavisningen med hjälp av tonläget i rösten och det försöker vi lära hundarna redan som valpar. En röstkorrigering som innebär att respektera vår röst och avbryta ”hysset”. Det allra mesta av valpens tid består såklart av beröm, joller och mysig närvaro för de trots allt bara små valpar och vet inget om varken vardagsregler eller grunder och behöver positiv vägledning för att lära. Men när de gör något vi inte vill behöver de lära sig att det finns gränser. Gränser vi sätter. Det diskuteras mycket om sådant här, det pratas om tidig träning eller inte, kravfaser och om godisbelöningar eller inte, fördelar och nackdelar med det och mycket annat. Det finns många sanningar och inget är väl svart eller vitt i det här men jag undrar ibland vart det vanliga hederliga svenska lagom tagit vägen? Måste verkligen det ena utesluta det andra? Det tror inte vi så vi blandar lite. Av allt. Gör en egen kompott av det hela. Lite lagom mittemellan. Godisbelöningar till unga hundar när vi tycker det är på sin plats, för att förstärka rätt utförande och en go känsla. En snabb bollbelöning på en stoppsignal eller en snabb belöning genom att få sticka och ta apporten när hunden visar den följsamheten vi vill ha. Ett snabbt svar i rätt läge. Tajming. När det gäller den tidiga träningen och vad man gör då beror såklart mycket på vad man lägger i ordet träning. Vi lägger mycket tid på vardagsfostran hos våra unga valpar, lär dem tidig spelregler och leker fram en del av reglerna genom positiva apporteringsövningar inomhus. Men är det träning? Vi ställer krav i vardagen för att lägga grunder och relation på plats men håller det lekfullt och kravlöst i apporteringsträningen skulle man kunna säga. Allt utefter varje hunds individuella mognad och förmåga. Vi skulle absolut inte vilja missa möjligheten till den här tidiga fostran och inte heller den lekfulla inlärningen i apporteringen, men vi är noga med att jobba med valparna och unghundarna störningsfritt och enskilt. Det är inte samma sak som att vi inte lägger till krav i träningen utan mer om att vi lär unghundarna hantera krav i vardagsfostran först och inte flyttar med kraven in i träningen förrän senare. Först när hunden är äldre och relation befäst och etablerad.
Med tanke på ”snacket” runt delar av det här hittade jag en text där professor Roger Abrantes från Ethology Institute sätter ord på en del av problematiken med ytterligheter.
”The history of animal training reflects our irrational tendency to knee-jerking reactions. Earlier, animal training was not much more than a sad demonstration of power, brute force, tyranny and ignorance-and no hint of empathy at all.
As a reaction to that, the diametrically opposed ultra-positivist movement rose. The brute force is gone (and thanks for that as far as I’m concerned). In the name of a twisted understanding of love, the new school allows the animals to commit all kinds of mistakes without pointing them out in any way the animal has a chance to understand. Earlier, the animals lived in a continuous state of distress for they were always under the strict control of their masters. Now, they live in a constant state of distress for their masters are utterly incapable of offering them proper guidance— and there is still no hint of empathy.
Sadly enough, the selfishness and self-centered attitudes that created the tyrannic owners of the past are the same that produce the permissive/ sloppy owners of today.
”Out of the frying pan and into the fire,”we went. If earlier, one constantly yelled at the animal, now, one is not even allowed to say a polite, ”No, thank you.” For the animal, the misery is pretty much the same. Earlier, trainers mistook submission and fear for obedience. Their dogs didn’t show any signs of distress-they were just obedient, they claimed. Now, trainers mistakenly take perplexity and helplessness for happiness. Their dogs are not distressed at all, only too happy, they state.
It baffles me how humans, supposedly the most rational of all creatures on this planet, can be fooled that easily by their emotions and behave more irrationally than a simple earthworm.
It is so plainly obvious that none of the extremes are right, not even close.” ~ Roger Abrantes
