Live and learn
En nässelfjäril har vaknat och flyger förvirrat omkring i köket. Det var en riktig fjärilssommar i år, det tror jag det var fler än vi som lade märke till, men här i slottet är det också en riktig fjärilshöst. Överallt i taket på vår övervåning sitter fjärilar med hopslagna vingar och verkar ha tagit vintervila. Stora och små, på rad och utspridda. Kanske är det ett vanligt fjärilsfenomen i november, inte vet jag, men vi har då aldrig upplevt det förut i alla fall.
Den senaste tiden har unghundarna introducerats i allt fler uppgifter, anpassade för deras ålder och erfarenhet förstås. På det hela taget är jag mycket nöjd med deras utveckling och det jag sett av dem så här långt. De gör det jag förväntar mig av dem. Mycket kanske på grund av att jag inte heller har satt dem i situationer jag inte anser att de varit färdiga för. Risken för att något oönskat ska ske har ju på det sättet varit minimal. Nu har vi tagit ut svängarna lite, särskilt med söta lilla Rota, och hon har fått jobba mer ”på riktigt” tillsammans med mig, slottsherren och de andra hundarna. Hon är ung, livsglad och mycket arbetssugen, och så lite full i sjutton på det, precis som en cocker brukar vara. Kanske för att vi tillåter dem att vara det? Unghunden Min har haft sitt första träningspass tillsammans med en annan hund och förare. Vi följde med slottsherren och Vi ut på träning en dag. Min själv fick ett par markeringar och några skick tillbaka till dummy och så fick hon titta på en stund medan Vi tränades. En annan dag fick hon pröva att apportera en nyskjuten and som hon levererade i ett stadig grepp till mig. Jag är såklart glad för det som bara fungerar av sig självt, det som kommer spontant och som de unga hundarna bara gör. Som om de redan visste hur saker och ting ska gå till. Fast det är inte alltid så. Och till er som nu eventuellt är någon av de där hundförarna vars unghund inte gör rätt första gången ni prövar något, eller inte alls är så där snyggt spontana när de får pröva vilt så vill jag bara säga att det är helt okej. Det är helt i sin ordning och behöver egentligen inte betyda någonting alls. (mer än just för stunden) Fortfarande finns den sorten som inte inte gör alla rätt från början(jag är en av dem i allra högsta grad) hos både hundar och människor. Tack och lov. Men de får sällan utrymme i samtal tyvärr och syns ännu mer sällan i flashiga inslag i sociala medier.
Det händer att jag får frågor om unghundsträning. Ganska ofta faktiskt. Frågor om vad jag tränar och vid vilken ålder jag introducerar de olika uppgifterna, om jag lär in dem i en speciell ordning och om jag har en utarbetad plan för unghundträning. Förbryllad och fundersam känner jag min panna rynkas i hop sig i minst två bekymmersveck när frågorna kommer. Vad gör jag egentligen tänker jag, har jag någon plan? Med många hundar i bagaget och många års erfarenhet borde jag såklart veta och kunna ge ett självsäkert svar. Snarare är det tvärtom. Jag blir allt mer övertygad om att de flesta unga hundar inte passar in i mallar och färdiga planer. Unghundarna utvecklas så olika och blir precis som barn ”skolmogna” i olika åldrar. För varje ny hund blir jag mer medveten om individernas olikheter och på sätt och vis min egen otillräcklighet. För en tid sedan såg jag ett inslag från Skavlans talkshow där Fredrik Skavlan intervjuade Bruce Springsteen via en laggande länk från staterna. Jag är ett riktigt Springsteenfan, jag tycker om både hans musik och brukar tycka att det han har att säga är vettigt och intressant. Det gjorde jag inte helt oväntat den här gången med. Jag känner inte Bruce ordentligt såklart, det jag känner till om honom är enbart den förmodligen något tillrättalagda bild jag fått genom den begränsade insynen i hans liv som han delar med sig av i intervjuer, låttexter och dokumentärer. Men jag gillar det han gör. Ibland är det nog bra att inte känna till för mycket med, enklare åtminstone, för då behöver jag inte ta ställning till kunskap jag kanske hade fått om min idol som det inte är så säkert att jag hade uppskattat. Hur som helst så fick Bruce en fråga av Skavlan om självförtroende och om han kände sig säkrare i livet och sitt arbete nu när han blivit äldre. Frågan var något i stil med det i alla fall. Och Bruce svar var något i stil med att att det inte hjälpte fullt ut att han fyllt sjuttio år. För varje morgon när han vaknar finns fortsatt den osäkra sextonåringen han en gång var med på ett hörn. Så är det nog för de allra flesta tror jag, fast alla orkar kanske inte erkänna det. För egen del tänker jag att det är där jag hamnar när frågan om hur jag tränar mina unghundar dyker upp. Någonstans hos mig finns fortsatt den osäkra sjuttonåringen kvar, hon som stod i änden av kopplet till sin allra första valp med noll tidigare hunderfarenhet. Hon som tittade, begrundade, gjorde alla upptänkliga fel och nära på förgäves försökte förstå den fyrbenta individen i andra änden och samtidigt blev biten för resten av livet. Alla är vi nybörjare i början tänker jag, och det ska vi nog vara rädda om.
