Livet på landet
Det är en annorlunda november. Så mild och snäll. Blekt solljus idag med och en blommande vitsippa bland eklöven. Vi har massor av tomater fortfarande med. En hel bricka fylld med små cocktailtomater som ligger och mognar fram med hjälp av ett äpple. Vi har mer tomater att äta nu i november än vad vi hade mitt i sommaren. Alla härrör från de självsådda ovårdade och misskötta plantorna som gav mer tomater än vad de noga planterade och skötta plantorna någonsin gjort. Det finns fortfarande tomater att hämta i växthuset med för jag har inte städat ur där men de tomaterna ger jag till hönsen och fasanerna. Fasanerna är skeptiska men hönsen pickar glatt till stor uppståndelse. De fick lite överbliven spagetti en dag med. Jag studerar dem medan de studerade spagetti härvan på marken. Det märktes att det var nytt och annorlunda, hönorna lade huvudet på sned som om de skulle se och förstå bättre om det lutade ett av ögonen över spaghetteitrasslet. Det kanske de gör med vad vet jag. De stod så och begrundade som för att avgöra on de skulle våga pröva eller inte tills en av tupparna kom fram och högg tag i en spaghetti utan att tveka. Det var tydligen signalen som behövdes för efter det blev det fullt röj på hönsdamerna bland spaghettin. Djur är vansinnigt roliga ibland, så träffsäkra i sin kommunikation. Kaninerna var framme med, ivrigt väntande på några morots slantar eller äppleskrottar eller vad jag kunde tänkas ha med. I den stunden glömmer de bort att de egentligen är rädda och flockas runt mina fötter. Men de små kaninungarna håller sig på avstånd. Förståndiga eller möjligen väl fostrade? En av de små är lite extra söt, brun viltfärgad med en rejäl lejonman runt halsen. Vi vet inte riktigt hur många kaninungar där är för det r stört omöjligt att se alla samtidigt men fyra har jag sett p en gång i alla fall. Två bruna viltfärgade och två grå. Jag tror ingen har strukit med än men det kan jag förstås inte veta säkert eftersom jag inte ens vet hur många de är eller har varit. Duvhöken har förmodligen bättre koll. Hon satt i ett av trädet vid transformatorn i går morse och flyttade bara tre träd bort när hon såg mig, Där slog hon sig ner på en gren lagom högt för att ha full överblick över hönsgården och kaninungarnas stenröse. Jämmer. Duvhöken är stor därför känner jag mig rätt säker på att det är en hona och hon verkar ha sitt revir just hos oss. Bofast liksom. Det känns lite irriterande att hon bestämt sig för att ha sitt revir här med slottets trädgård inräknad men förmodligen tycker hon det är lika korkat av oss att bo mitt i hennes revir.
Jag skulle uppskatta om duvhöken kunde släppa fokus från kaninungarna och istället sikta in sig på de små skogsmössen som gör sitt yttersta för att flytta in i våra bilar. Där kunde hon gjort lite nytta. Det kanske hon redan gör, det vet jag ju inte heller om jag ska vara ärlig för jag har ingen aning om hur många möss det funnits från början. kanske är de som försöker invadera bilarna bara en liten rest som blivit kvar efter alla hon ätit. De är mer än tillräckligt många de som är kvar oavsett. Nu står bilarnas motorhuvar lite på glänt och slottsherren har spikat fast råttfällor på en brädor som vi ställer in under huven när bilarna står parkerade på gårdsplanen. Så vittjar vi(läs slottsherren) fällorna ett par gånger varje dag, kastar mössen över staketet bort mot skogen och laddar om dem. När jag går ut med valparna(som numera ör unghundar i sin bästa ålder)för morgonens första rastningen hinner de som regel tugga en eller två möss innan jag kommer på vad det är de har. Livet på landet och livet med unghundar tänker jag och tvättar händerna extra noga efter att ha tagit hand om de vältuggade musresterna.
Lass är på väg mot höglöp nu, inte riktigt där än men på väg. Intresset har börjat vakna hos hanhundarna men de äter fortfarande sin mat och sover gott så det är nog ett par dagar kvar innan löpet når toppen och vänder neråt igen. Lass själv verkar inte bry sig nämnvärt, hon är som vanligt och ganska nöjd med tillvaron då hon får spendera kvällen ensam med oss och Lyra i köket och puben. De har hoppat upp i varsin clubfåtölj men varsitt tuggben och rullat ihop sig de bruna fårskinssällarna. Clubfåtöljerna är verkligen som gjorda för jaktcockrar i elva kilos klassen. Slottsherren och jag sitter på varsin pinnstol. Man kan undra hur det kommer sig men det funkar det med.
