Lugnet efter stormen

Blåsten har bedarrat. Efter sig lämnar den några sönderblåsta sommarblommor och en stor krukodling med svartöga i förfall. Annars har det gått bra. Och hönorna blåste inte bort. Tuppen ”Tuppen” höll ställningen och växthuset lättade inte från marken. Men så var det inte heller orkan. Jag gillar egentligen blåsten, för den känns och skrämmer inte som tystnaden kan göra. Men lagom är som alltid att föredra.

Idag tänkte jag att det kanske blir häst igen. Jag kom mig för att längta så. Efter en ridtur längs slingrande grusvägar till sprakande höstfärger och klarblå himmel. På islandshäst såklart. En skimmel den här gången. Jag känner det så starkt. Det är nu det ska ske. Jag ska bara invagga slottsherren i det förträffliga med att tölta längs en grusväg i solnedgången, mocka skit, bärga hö och bära vattenhinkar i femton minusgrader. Något säger mig att det inte kommer att gå. Den gulliga valpen tittar förebråden på mig med, som om hon läste mina tankar. ”Jag då”– säger hon och påminner om stordåden jag lovat henne. Fasanjakterna, provstarterna och timmarna av givande träning tillsammans med likasinnade. Nåväl. Var sak har sin tid. Hästen får fortsätta leva kvar i drömmarna och vara så där ljuvligt oförstörd och efterlängtad som bara något i en dröm kan vara. Verkligheten kallar och något säger mig att jag gör bäst i att uppfylla en dröm i taget.

Delar av gårdagen jaktbyte

Vi tränade spaniel idag. Det var deras tur. De två ungas tur. Hembjudna på träning till vänner fick vi möjlighet att träna i nya marker med inneboende fasaner. Är fasaner någonsin något annat än just inneboende förresten? Bofasta tycks de aldrig riktigt vara, bara inneboende med flyktigt beteende ständigt på jakt efter förbättringar och nya möjligheter. Fyra var hemma här i alla fall och unga Lad stötte dem alla ihop i omgångar. Första stöten i hetaste laget men ett staket var vänligt nog att vara i vägen exakt samtidigt som slottsherrens röstkorrigering kom. Ibland ska man ha tur. Sedan jagade vi vidare och den unga hunden visade prov på både bra sök och stadga för kommande tre stötar löste han utmärkt. Lilla Till fick pröva med. Hon sökte fint trots sin ringa ålder och erfarenhet och visade mig tydligt var det fanns fasanvittring på riktigt. Fantastiskt egentligen hur mycket som finns i generna. Att hon kan veta att det är just fågelvittring som gäller och utan tvekan sortera bort all annan viltvittring. Hur är det egentligen möjligt? Jag är fascinerad. De är galet kul med spanieljakt. Och spanielträning. Precis som retrieverträning. Fast kanske till och med ett uns roligare. I alla fall när man är mitt upp i det och cockern inte går ur hand. En bra dag med andra ord. Vi toppade den med att köpa en nya bil och välkomna ett nytt barnbarn. Det rör på sig. Precis som i stormen. Lugnet kommer efteråt.