Magnificent
Pocketcockern är charmig. Krafsar lätt med sin lurviga tass mot mitt lår när jag inte uppmärksammar hennes små lätta pipljud där hon sitter på golvet intill mig och min köksstol. När jag nonchalerar hennes försiktiga krafsande ändrar hon strategi och tar till båda framtassarna och är inte längre det minsta diskret. Aj! Skyll dig själv och lyssna istället tror jag pocketcockern tänker när jag tittar ner på henne med lite irriterad blick. Jag smälter fort förstås, pocketcockrar har den inverkan på mig, och frågar vad hon vill. Jag är inte helt säker på svaret men antingen vill hon ha resterna från min tallrik eller så vill hon gå med de andra hundarna ut. Jag väljer det senare och följer henne till dörren och hon verkar nöjd med det. Kanske var det bara uppmärksamheten hon var ute efter tänker jag? Jag vet ju själv hur irriterande det är att prata med någon som inte lyssnar.
Det har varit ”nästanvår” hela dagen idag med flera plusgrader och sol och jag har inte frusit en enda gång. Magnifikt! Det milda vädret och solen gör gott för både själen och elräkningen tänker jag och ser belåtet hur värmekaminen knappt ätit någon pellets alls under dagen när solen varit framme. Kanske ska jag köpa en ny köksgardin för den insparade värmekostnaden för när jag satte upp tulpangardinen igen efter jul hade den krympt säkert fem centimeter på längden i tvätten. Den var redan snudd på för kort innan så nu stramar den över fönstret likt en för trång skjorta och varenda ostruken skrynkla syns i förstoring och detalj. Men det är tulpaner på den och det är viktigast. Det står tulpaner i en vas på köksö med. En fin bukett av minitulpaner med dubbla blommor i ljust gult. Pastellgult skulle jag kallat färgen på åttiotalet. Nu vet jag inte vad den heter. Blekgul kanske?
Den gula valpen(förlåt unghunden) är inte pastellgul direkt utan hennes gula färg går mer mot eldrött. Men med rosa nos blir hon lite vårfärgad i alla fall. Hon sover vid mina fötter nu. Lade beslag på platsen före pocketcockern och sover som en stock. Det tar på krafterna med besök av en gäst och den gula har haft att stå i hela dagen med sin nyfunna bruna vän. Jag hade planerat en liten träningssväng med den gula i dagens solsken men jag fann det bäst i att avstå. Valpen hade fullt upp med pocketcockern och tankarna på annat håll och det kände bäst att låta det vara så. Det kommer fler dagar tänker jag, som passar bättre för träningsändamål för den gula valpens del. Jag har tålamod att vänta. Mängder av det. Intalar jag mig.
Och så har jag lilla Till med. Den lilla räsercockern som älskar att apportera och är i en tacksam ålder och fas där träningen är både kul och nödvändig. Så henne tränar jag. Vi tar oss framåt i fyrkanten, jobbar med linjer, skick och inleveranser. Nu har vi kommit till steget där jag skickar henne ospårat, diagonalt mot de kända hörnen. Superkul tycker Till, och jag med. Snabb som blixten är hon. Magnifik!
