Man får vad man förtjänar
Jag sörjer redan snön som ska smälta bort om ett par dagar och övergå i slask. Hade så gärna behållit vintern lagom ett bra tag till. Redan på morgon deppade jag lite över det då termometern vippade över till plussidan även om jag fortfarande inte kunde höra det karaktäristiska takdroppet överhuvudtaget. Det stör mig att kommande väderprognoser påverkar mig så pass att jag är tvungen att påminna mig själv om att öppna ögonen och verkligen se efter. Minsann har vintern varit var kvar hela dagen, inget slask har bildats runt slottet, solen har visat sig och på eftermiddagen kom lite mer snö. Det är högst irriterande att det ska vara så svårt att vistas i nuet och inte låta sig störas av det som (eventuellt) komma ska.
I staden några mil bort var det däremot lite slask. Rätt mycket. Vi tog en tur dit på morgonen då slottsherren hade ett ärende att utföra och jag följde som sällskap eftersom jag när ett uppdämt behov av att vidga vyerna åtminstone lite längre än fem kilometer bort från slottet. Medan ärendet uträttades passade jag på att ta den svarta unghunden på en promenad ”på byn” som det heter på norsk. Vi tog en sväng till Nolhagaparken och tittade på pulkaåkande barn och djur i hagarna. Unghunden blev lycklig av den annorlunda promenaden, svansen gick som en visp och det fanns oräkneliga antal intressanta doftfläckar som behövde följas upp. Jag skrattade gott åt den unga hunden när hon backade undan för en grupp gräsänder som låg och vilade i snön och jag påminde henne lite diskret om att fåglarna var av samma sort som de hon handlöst och utan eftertanke jagat febrilt och intensivt för att kasta sig över under alla höstens jakter. De här fåglarna var det uppenbart annorlunda med och det påminde mig i sin tur om hur mycket som trots allt är situationsbundet för en hund. För mig med för den delen för jag hade inga som helst tankar om att varken jaga, skjuta eller äta de gräsänderna som vistades i parken, däremot tyckte jag det var synd att jag inte hade med några brödkanter eller fröer att mata de kylslagna fåglarna med. Livet ter sig olika från olika vinklar tänkte jag medan vi gick tillbaka mot bilen och jag insåg att slottsherren sökt mig FEM gånger på mobilen utan att jag noterat det.
Dottern skickade världens roligaste bild från huvudstaden där det är betydligt mer slask. Inget för en mops helt uppenbart och promenera kan man göra på olika sätt tänker jag.
Vi passade på att handla lite med. Kom till en butik med egen chark och stor fiskavdelning. Trodde jag. Så jag blev rätt förvånad när jag tittade in i fiskdisken och det bara fanns fyra olika sorters fisk att välja på. Nu skulle jag bara ha fisk till EN middag och av EN sort så jag vet egentligen inte varför det spelade någon roll över huvud taget men besviken blev jag ändå. Förväntningar ställer till det på de mest oanade plan. Vi rattade hemåt igen, med alldeles lagom mycket fisk av en sort till kvällens middag och en hel påse små fina ljusslingor som vi inhandlade till vrakpris på en intill liggande butik. Nu ska slottet lysas upp!
Det började inte så bra med ljusslingorna när vi kom hem. Den minsta lilla slingan med stjärnor som jag lite lagom stämningsfullt skulle lysa upp hallfönstret med visade sig inte fungera alls och smått förbaskad var jag precis på väg att slänga den i skräpsorteringen när slottsherren tog den och bytte ut batterierna och vips så tindrade alla stjärnor längs den sytrådstunna koppartråden. Ibland är det bra med människor med elektroniktålamod kände jag och lade genast den söta ljusslingan på plats efter att slottsherren fått en puss som tack för räddningen. Bra blev med ljusslingan blev det med, jag såg det på väg hem mot slottet med den bruna cockern i skymningen. Riktigt bra. Hela eftermiddagen ägnades annars, inte helt oväntat till hundarna, slottsherren tränade sina två unga i tur och ordning medan jag tog min unghund och Vi med på en kombinerad promenaden och träningsrunda innan vi växlade hundar och tog ut de äldre. För mina hundars del blev det några ospårade långa linjer, jag faller gärna tillbaka till det när jag är ute själv. Unghunden fortsätter ta kliv i rätt riktning. Stark och tålig. Om det inte är vatten i vägen, för kallt vatten i snö gillar hon inte. Det har jag faktiskt full förståelse för så vi undviker den typen av övningar innan värmen är tillbaka för jag vill inte ge henne för mycket ”bad feelings” i sammanhanget. Fröken Vi har fått börja träna så smått hon med. Det går sådär. Vi får ta myrsteg inser jag, och träna upp ryggen i små steg så den håller. Vackra Vi är så lycklig över att få vara med men ryggen begränsar än så länge. Så är det bara och det tvingas vi båda förhålla oss till. Trist men nödvändigt.
Lite senare på väg ut med den bruna cocker mötte jag slottsherren och gulliga Lillie när de var på väg hem efter avslutat träningspass. Slottsherren var så nöjd med sin unga hund så jag fick knappt en syl i vädret medan han berättade hur klockren den unga hunden varit i allt som de uträttat tillsammans. Somliga dagar glänser de unga hundarna alldeles extra och det ska man ta tillvara på tänkte jag medan jag försökte koncentrera mig på att lyssna till slutet utan att inflika något eller låta tankarna fara i väg åt ett håll där jag helst inte vill ha dem. Närvaro påminner jag mig. En god lyssnare är närvarande och engagerad och jag vill vara allt, samtidigt helst. Närvarande i stunden OCH en engagerad och en god lyssnare. Så jag lyssnar klart såklart, grattar slottsherren till den fina unghunden, känner ett litet litet styng av avund och promenerar vidare med den bruna hunden. Fortfarande närvarande.
På nätet hittar jag ett bra citat, om man kan kalla det så? av Jens Fredricson. Bror till den för tillfället något mer kända Peder Fredricson. Det är bra och riktigt men kan tyckas hårt förstås. Sanningen är ofta hård och inte särskilt bekväm tänker jag medan jag läser igen och igen. Ordet ”häst” är såklart direkt utbytbart mot ”hund” och ”red” mot ”tränade”. Man får vad man förtjänar eller något i den stilen.
”- Skyll aldrig på hästen – dess prestation är resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig idag. Respekten för hästen uteblir i samma stund som vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb.” – Jens Fredricson
