Måste man tävla?

Frågan känns relevant där jag sitter vid frukostbordet och funderar över livet och dagarna tillsammans med hundar och människor. Funderingar av tävlandet är en ständigt återkommande fråga i min vardag, hos mig själv, kompisar och kursdeltagare. När och om man ska starta sin hund på prov, vad målet är och hur man ska klara av att hantera sin nervositet.

Behöver man verkligen tävla? Här någonstans det smyger sig lätt in lite felaktiga känslor och tokiga tankar. Först skulle jag vilja reda ut begreppen lite. När tävlar men egentligen med en retriever? Tävlar gör man på workingtests och field trails där hundarnas prestationer mäts mot varandra och de bästa ekipagen placeras i turordning. Man tävlar också i bruks, lydnads, rallylydnadsprov och andra tävlingsformer såklart, fast de tävlingarna inte är avsedda för enbart retriever. Sedan kan man starta på b-prov, den formen av jaktprov med kallvilt vi har för våra retrievers i Sverige sedan många år. Det är ingen egentligen tävlingsform, det är fortsatt en egenskapsbedömmning ( i och för sig påverkad av hur väl du tränat din hund) där hundarna inte mäts mot varandra utan får ett kvalitetspris för utfört arbete. En provform, inte en tävlingsform. En viktig skillnad tycker jag. Det är en märkbar skillnad mellan att tävla och starta på prov. En skillnad som borde påverka vår mentala inställning till proven och hjälpa oss hålla nervositeten på plats tänker jag. 

Nästa fråga man kan ställa sig är varför man går på prov eller tävlar, och för vems skull man gör det? Svaret borde vara att man tävlar och går på prov för sin egen skull och för att man tycker det är kul, och kanske också för att ha ett mätbart mål med sin träning. Men här smyger det sig lätt in ännu mer fel. Ord som ”måste” och ”krav” smyger sig in. ”Man är ingen” om man inte startat på prov eller visar resultat, dessutom känner man krav från uppfödare, presterande kullsyskon och många andra. Fina vinnarbilder på sociala medier väger tungt. Men är vi verkligen sämre hundförare eller människor för att vi inte tävlar eller startar på prov? Det självklara svaret är nej. Vi tävlar för vårt egna höga nöjes skull, det är en i-landmöjlighet vi har att kunna gå på prov och tävlingar med våra en hundar. En hobby. En hobby som ska ge oss energi för att vi med kraft och ork bland annat ska trivas med vår vardag och vårt arbete. När det ramlar in prestige fäller vi istället oss själva med våra högt ställda krav och jämförelse med andra. Förmodligen är det samhället i stort som gör att vi känner pressen av att prestera och skapa vinnarbilder. Det går inte att öppna en tidningen eller knappt se ett tv-program utan att det ska tävlas och resultaten ska mätas. Till och med bland små barn. Jag funderar lite över mina morföräldrar och tryggheten hos dem när jag var liten. Vad jag minns tävlade de aldrig någonsin i någonting. Mormor spelade Bingo för all del men det är ju inte riktigt samma sak då prestationen saknas där. De tävlade inte, de visade inga för andra mätbara resultat och jag hörde dem aldrig prata om jämförelse med andra och prestationer. Det saknades vinnarbilder och prispokaler. De gladdes med mig och hundarnas resultat såklart men framförallt var jag alldeles helt okej utan prestationer och resultat. En väldigt skön tillvaro.

Så om du nu tillhör någon av dem som känner press och när en näst intill sjuk nervositet inför tävlingar och prov så ställ dig frågan: Tycker jag det är kul att starta? Och för vem skull startar jag egentligen? För hundens del har det ingen som helst betydelse, jag lovar att den känner träningen minst lika rolig och tycker minst lika mycket om dig utan provstater och tävlingar. Men känner du den minsta lilla känsla av att det ändå trots allt ska bli lite roligt så ska du absolut starta. Det är verkligen roligt om du frågar mig, trots nervositeten. Och det är kul med vinnarbilder ibland. Starta, pröva och tävla för din egen skull och inte för någon annans, och försök släppa prestigen. Det är okej att misslyckas. Och för all del. Känner du att du helst avstår tävlandet, att du inte har behov av det, att du hellre tränar och utbildar din hund för jakter eller bara för att det är så fantastiskt kul att träna tillsammans så är det helt okej det med. 

”Gundogs are not our whole life…but they make our lives whole”