Mat är livet
Vi har haft många hundar genom åren och många hungriga hundar. Men Lillie tar priset, hon slår alla rekord och aldrig har vi skådat en så hungrig hund. Tydligt ytterst nära svältgränsen skriker hon rakt ut en stund innan maten serveras. Det accepterar vi inte såklart för vi vet att hon är välgödd och inte svälter överhuvudtaget. Därför håller vi hårt på ordningen och serverar ingen mat hur högt hon än skriker. Vi vill ju inte förstärka fel beteende. Men vi får stålsätta oss lite för hon är rätt festlig ändå och så skrattar vi lite åt henne i smyg, åt hennes tokiga beteende och matfixering. Vad månde bliva av detta?
På kvällen letar slottsherren upp den stora strålkastaren ute i boden och riggar upp på gräsmattan. November och mörkret är här med besked och enda sättet att få till lite träning för småglinen efter jobbet är i strålkastarens sken. Jag sitter på första parkett vid köksön och spanar ut i mörkret på den upplysta gräsmattan. Det ser fint ut, Lad som är först ut följer slottsherren i hälarna, sitter fint och kopplar på näsan direkt när närsökssignalen kommer. Fortfarande sittande sniffar han noggrant i gräset medan svansviftningen sakta ökar i frekvens. Precis så tänker jag, precis så vill jag att det lär sig. Sedan följer jag söta Lillies träningen en stund med. Ser henne uppmärksamt följa slottsherren och vänta på besked om vad som ska göras. I närsöksövningen sniffar hon så intensivt att jag nästan hör kluckandet genom det stängda fönstret. Hon är valpen som skulle göra vad som helst för en torr foderkula. Det är tacksamt och lättränat med hungriga valpar men en liten aning till hysteri kan( inte helt oväntat) anas. Slottsherren har dock grepp om både hysterin och valpen så det kommer säkerligen att landa riktigt bra så småningom.
Jag fick en fin present av fina vänner när jag fyllde år. En avståndsmätare! Så nu vet jag att det är trehundratrettiosjumeter till älgtornet över fältet och en knapp kilometer till grannens ladugård. Just det kanske är onödigt vetande men lite intressant är det allt. Ändå mer intressant är det att kunna ta ut avstånd på övningarna på kurser och träningar. Många gånger får jag frågan hur lång någon av dirigeringarna är och då höftar jag till något lämpligt som jag tycker verkar realistiskt. Från och med nu blir det slut på höftandet och jag kan istället ge ett ordentligt svar på hur långa avstånden är. Särskilt spännande ska det bli att mäta längder över vatten tänker jag för där är det vansinnigt svårt att bedöma med hjälp av ögonmått. Jag var sugen på att testmäta några linjer ikväll, inför torsdagen träningsgrupp, men mörkret satte inte helt oväntat stopp för det så jag får försöka klara av att leva i ovisshet till imorgon. Då ska jag med nyvunnen energi gå ut med mina orange flaggor, hundar och avståndsmätaren och rigga övningar.
