Med ett styng av sorg
Lyra fixar med morgonbestyr. På sitt alldeles egna högst personliga vis. Vi andra går bakom bodarna för en kort rastningssväng medan dagen gryr men Lyra hon stannar kvar. Hon har hittat en viktigt plats på gräsmattan med rester av några foderkulor Lakrits kräktes upp i går kväll. Uppkräkta foderkulor betingar ett högt värde i Lyras värld så hon blir där, fastnaglad i marken. När vi andra kommer tillbaka efter rastningen håller Lyra fortfarande på med dammsugningen av fläcken. Jag släpper in de andra i hundhagen och säger ganska bestämt till Lyra att avbryta det hon håller på med och gå in i hundhagen hon också. Då lyfter hon på huvudet, kikar på mig och flyttar sig en halvmeter på sin höjd, där sätter hon sig sedan och bajsar innan hon släpar sin in i hundhagen. Hon gör som det behagar henne, bestämmer själv sina rastningsrundor och toaletter, drottning som hon är, och jag hämtar självklart skyffeln och städar upp efter henne.
När jag städat upp efter Lyra mutar jag in valparna i hundrummet och låser dörren om dem så vi andra kan gå en ordentligt morgonpromenad. Morgonens runda går uppför backen in i skogen bland granar och mossa. Hundarna springer fritt och jag promenerar i självvald takt efter stigar som passar mig medan min nya ”galaxy watch” snällt räknar både steg och kilometer år mig. To rest my soul. Med vaksam blick ser jag fröken Vi notera en hjortflock en bit framför oss medan unghunden springer med nosen mot marken i jakt på något intressant spår. Hon, unghunden, behöver hållas kort bland all viltvittring för intresset är stort för det som oturligt nog aldrig ska bli hennes arbetsuppgift. Hörsam och lydig på inkallning kan hon ändå få springa fritt och sträcka ut. Lyra som piggnat till betydligt när hon insåg att vi skulle gå till skogen springer längs stigen med öronen fladdrande. Jag låter blicken svepa över gruppen av hundar som rör sig runt mig och tänker på deras olika personligheter och egenheter. Var och en av dem ett projekt för mig att förvalta, utveckla och optimera. Flera unika relationer att vårda, med brister och fördelar. Jag sätts på prov och mina kunskaper räcker inte alltid till men för varje steg vi tar tillsammans får jag lite mer kunskap än vad jag hade innan. Ödmjukt tackar jag för möjligheten att lära känna dem alla och en var och med ett styng sorg tänker jag att tiden tillsammans går allt för fort. Fast jag önskar att de ska växa upp fort när de är små, så jag kan börja träna dem och se vad det blir av dem, sörjer jag att jag aldrig mer får träffa dem som valpar och unghundar. Chansen att ta vara på det som var då är för alltid förbi och på något sätt rusar den tiden bara förbi i ytterkanten av mitt medvetande. Är jag någonsin tillräckligt närvarande undrar jag när jag går där i skogen och funderar över hur jag ständigt jagar vidare mot nästa deadline och kommande drömmar. Har någon lösningen på det?
Hemma igen tittar jag på delar av gårdagskvällens webinarie en gång till. När jag får tid ska jag träna hundar i specialsök och hårda spår och göra samhällsnytta på hög nivå. När den dagen kommer. Så läser jag ett nytt blogginlägg på ikigai.se med och begrundar det jag läser om ”vad är framgång för dig”. Speciellt några rader hänger jag kvar vid en stund:
”Det kan dock vara väldigt viktigt att fundera igenom vad framgång egentligen innebär och vad man vill uppnå. Annars riskerar man att lägga mycket energi på att hamna någon annanstans än där man egentligen vill vara”
Jahapp, visst kan det vara så. Efter att ha proppat mig full med den avkopplande skogspromenaden, webinariet och det tänkvärda i blogginlägget känner jag mig mer redo än någonsin för att ta tag i arbetsdagen. Inte ens novembers mörker kan får mig på fall. Let’s rock!
