Med ett visst vemod

Med ett visst vemod plockar jag ner delar av julen igen. Granen först sedan tomtarna, ”jag tar undan den röda delen av julen” -sa jag till slottsherren medan jag samlade ihop tomtarna, han kontrade med att ”det är väl lika bra att ta allt för på måndag är det över”. Så nu är det mesta undanplockat men snögubben som står tillsammans med de lysande snöbollarna får står kvar, de är ju mer vinterprydnader än julsaker tänker jag och allt vill jag inte plocka bort. Och den lilla julkrubban med tovade hundfigurer måste bara får stå ett tag till, ganska länge förmodligen. Annars har jag egentligen inga problem alls med att julen är förbi, den är genomförd och klar för i år och nu vill jag ha färgglada tulpaner och textiler i skira vårfärger för att förstärka känslan av ljusets återkomst. Nästan fyrtio minuter plus redan nu sedan vintersolståndet. Det går framåt och det märks. Lite mer spirande energi anas i horisonten och jag känner mig utvilad och klar för att ta mig an vårvintern och jobbet som väntar då. Valparna med, jag längtar efter att få ta mig av valpkullen med lite skräckblandad förtjusning för mitt i det mysiga finns alltid en liten oro i bakgrunden. En månad är det kvar innan de anländer sedan lär det gå undan på alla fronter. En liten blinkning till sommaren blev det med då jag ställde fram en ny flytande tvål på handfatskanten och tvättade händerna med den. Vilken blomdoft! Nästan i överkant faktiskt men med fin sommarkänsla.

Det kan man inte säga att det är ute nu, däremot var januari så fin som januari kan vara idag. Tänk vad lätt det är att glömma viket magiskt väder det kan vara i januari med sol och snö. Enda lilla klagomålet för dagen var nordanvinden, vass och kantig letade den sig in överallt men i solen i läsidan var det fantastiskt. Slottsherren och jag packade kånken med fika och tog utvalda hundar med på en härlig vinterpromenad med fika i solen. Givetvis var det fika nedpackat till hundarna med så de fick en trevlig aktiveringstund med godisletande efter vi fikat klart. Jag betonar efter vi fikat klart för innan dess fick de sitta stilla och öva på att bara vara i solen medan vi fikade. Inga större problem enligt Besta men desto större problem att få henne sluta blänga på min smörgås. Hon tycktes tro att det skulle gå att stirra hem den med hjälp envishet, tålamod och ett sjuhelsikes fokus. Det fick motsatt verkan kan jag meddela, inte en endaste smörgåssmula tog vägen till Bestas mun.

Det blev en runda till efteråt, med de hundarna som inte var med på fikarundan och jag trotsade iskylan, tog en tjockare jacka som jag knäppte hela vägen upp i halsen och tog lilla Till med på ett träningspass. Lite mer filande på höger och vänster blev, sju apporter med en mycket lycklig hund sedan frös mina fingrar så vi gick hem igen. Tennnisbollsavlämningar med en liten spaniel med ett mycket fast och bra grepp med fumliga väldigt tjocka tumvantar var inte enkelt så vantarna åkte av, men det blev inte långvarigt för kylan och den iskalla vinden gjorde fingrarna stela och oformliga nästan med det samma. Vi hann med de där sju apporterna i alla fall och lilla Till var en stjärna i övningarna som i och för sig var väl enkla för en kvicktänkt spaniel. Men hon fick övat ordentligt på att invänta mina kommandon och inte gissa själv vilket är precis vad hon behöver just nu. Hon har ett självförtroende i apporteringsträningen som är avundsvärt så jag behöver inte spä på just det mer, däremot behöver vi fila vidare på lite klurigare dirigeringsuppgifter där hon inte ges möjlighet att räkna ut hur och vilken ordning apporterna ska hämtas in och jag behöver tänka på att hon är vuxen nu och mer därtill och inte släppa igenom små fel för att jag är rädd att jag ska bromsa upp henne. Det lär nämligen inte vara någon större risk alls att det sker med tanke på hennes självförtroende. Inte som det ser ut nu i alla fall. Svårast blir som som vanligt troligen för mig, för jag har så svårt att se henne som en vuxen hund och behandla henne där efter. Det är väl något med cockrar förmodar jag, deras glada uppsyn och den sprudlande livsglädjen de omger sig tillsammans med det lite mindre kroppsformatet. Evighetsvalpar liksom.