Med fötterna stadigt i myllan
Det regnar. Som om det skulle vara något ovanligt den här julledigheten. Men dagen var fin, till och med så att solen orkade ta sig igenom molnen en stund. Och det är milt inte att förglömma. Det är både ekonomiskt och bekvämt men gräsligt lerigt. Lilla Till och Lass fick gå med mig på en rejäl promenad i mossen på förmiddagen, raska tassar över tuvor och blöta hålor och jag med lite sega ben och tunga stövlar. Jag gratulerade Till på födelsedagen och lovade oxöron till henne och kompisarna på eftermiddagen men någonstans halvvägs in på dagen kom jag på att jag tagit fel. Igen. Varför har jag så svårt att komma ihåg rätt datum för hennes födelsedag? I ett par år har jag sagt att hon fyller år den tjugosjunde december. Det gör hon inte så jag ändrade mig till den tjugonionde december och har hållit fast vid det, men det är fel det med, Hon fyller år den trettionde december. Imorgon alltså. Jag var tvungen att klicka in hennes registreringsnummer på skks avelsdata för att bli övertygad. Där står det svart på vitt, Hunter Guilds Pride född trettionde i tolfte tjugohundratjugoett, det är lilla Till det, och hennes födelsedag. Oxöronen får vänta till imorgon. Jag funderar på om jag ska bjuda katten på ett oxöra med, om det ökar hans känsla av delaktighet med flocken. Katten som på eget bevåg bestämde sig för att flytta hit för ett tag sedan. Sedan han kom har antalet möss minskat avsevärt och det är vi såklart väldigt tacksamma för. Vår relation än så länge fungerar mest på så sätt att han får mat och vatten serverad på ett litet bord på altanen där han äter i smyg när ingen ser, han har fått en bädd med dynor i boden där han vilar och tar igen sig och vi kan stå på ett par meters avstånd där och prata med honom utan att han flyr. Utomhus är avståndet mellan oss lite längre, ett dubbelt covidavstånd ungefär men vi flyr inte längre i från varandra. Istället kan vi begrundande titta på varandra under flera minuter. Jag tror det är ett sätt för oss att lära känna varandra och jag hoppas det ska leda till ett ömsesidigt förtroende för varandra så småningom. När vi åt lunch vid köksfönstret i vanlig ordning idag kände jag mig plötsligt iakttagen, då satt han i rabatten utanför och stirrade enträget på mig genom fönstret. Jag har fortfarande inte lärt mig förstå vad han vill med tittandet men det känns som vi närmar oss varandra.
Tina kom förbi en stund idag innan revisorlisa kom och hjälpte mig strukturera upp pappershögarna en aning. Årsslut betyder bokslut. Jag tycker det är spännande varje år med alla dessa siffror. Det är intressant att se utfallet. Lite jobbigt är det med, just det där med att ha koll på alla papper, alla kvitton och fakturor och underlag. Tusen verifikationer och åtta fulla pärmar senare väntar inventering och ytterligare några kontroller. Det är tur jag skaffat en bod nu, så det finns utrymme att härbärgera alla de här pärmarna som samlas med åren. De måste sparas länge med så raderna med pärmar blir allt längre med tiden. Men innan revisorlisas besök hann vi träna hundarna ett par timmar. Slottsherren hade med chuckiten och tennisbollar och Besta jublade. Dummies i alla ära men tennisbollar höjer ändå ribban rejält. Och framför allt hennes motivation. Det gjorde säkert gott att hon vilat under förmiddagen med och var ordentligt laddad för uppgiften. Vi trasslar oss vidare med sidotecken, horn har fortsatt en viss tendens att fastna men jag ser verkligen en ljusning i förståelsen nu bara jag håller mig till de fasta rutinerna och tydligheten ordentligt. Hon ska sitta efter varje stopp nu, det är bestämt sedan en tid för hon landar bättre då, kommer fortare i rätt balans vilket leder till att hon blir mer mottaglig för mina tecken. Vi har en bra bit kvar men jag ser absolut en ljusning, det gjorde slottsherren med idag så det känns betryggande. Det är skönt att känna sig hoppfull. I övrigt var hon rätt vild och galen, lite ovanligt för att vara Besta men kul att se. Jag tror bestämt det gjort henne gott att få en lillebror. Det har gjort oss båda gott tänker jag för nu lägger jag inte allt fokus på hennes träning och det är välgörande för alla inblandade. Träningskamraterna skötte sig alldeles utomordentligt, lite mer färdiga och välartade än Besta men lika glada. Det där med att hundarna är glada lägger vi lite extra vikt vid. Vi vill verkligen att det ska finnas genuin glädje i träningen, vi vill att hundarna ska utföra uppgifterna för att de vill och inte för att vi kräver. Och vi vill att träningen i sig ska vara lustfylld och teambildande så vi inte behöver någon extra extern belöning efter genomförda övningar. Vi känner det ganska starkt både slottsherren och jag, hur vi rör oss allt mer bort från tävlandet mot relation och kommunikation, hur vi finner värdet i samvaron med hundarna, förståelsen och samarbetet så mycket viktigare än något annat. Det borde inte finnas en motsats i det men vi finner ändå att det till viss del gör det. Tyvärr.
Together to get there, med fötterna stadigt förankrade i myllan
