Med mål i sikte
Apporteringsuppdragen avlöser varandra. Hundarna får jobba. Göra det de gillar allra mest och visa vad de går för. Ärtsoppan är minst lika god som mormors och vädret håller sig på vår sida. Jag blir behagligt trött, nöjd och en aning hemmablind. Behöver stanna upp och titta lite extra på de vackra höstfärgerna, omgivningarna och hundarnas arbete så det inte går mig förbi. Livet är nu, ögonblicken stannar bara korta stunder och behöver tas tillvara men jag tycks ständigt vara på väg. Varför?
Jag öppnar dörren mot den tidiga och svala septembermorgonen. Räknar till nio rådjur på fälten medan valpen gör morgontoalett. Valpen som fortfarande lever sitt liv som nattuggla och tycker att det där med sömn många timmar i rad är överskattat. Slottsherren och jag har någon sorts outtalad överenskommelse när det gäller valpen. Han tar första nattpasset och jag andra. Så hasar vi i tur och ordning ner för trappan med valpen under armen, släpper ut henne på gräsmattan iklädda morgonrock och tofflor(i bästa fall), bär in henne igen och hoppas på att hon kan tänka sig att somna om några timmar till. Ungar är olika och den här gången har vi fått en unge av aktivare sort som inte riktigt vill falla in i samma dygnsrytm som oss andra. Sådant är livet med småbarn och valpar tänker jag och minns långa vaknätter med suddig syn och falukorvssmörgåsar mitt i natten när barnen var små. Var sak har sin rid och bättring kommer.
När man nattsuddar som valp händer det ibland att man blir så trött så man somnar med hakan på köksön…
Sommarblommorna sjunger på sista versen. Kanske borde jag plocka undan dem men som vanligt har jag svårt att göra det så länge överlevnadsstarka enstaka blommor fortfarande kämpar mot hösten. En livsgnista jag inte vill släcka. Mördarsniglarnas gnista har jag däremot inga skrupler med att släcka. Utplåna. Det är märkligt egentligen. Men jag har faktiskt gett upp sniglarna sedan ett bra tag tillbaka. Låtit dem hållas och invadera det som finns i kvar inträdgården. Det pratas om att ytterligare en snigelsort tagit sig till Sverige nu. En svart variant som också förväntas förvandlas till en invasiv art som tar över de svenska odlingarna. Jag ryser vid tanken. Har vi inte nog med de spanska slemmiga ödeläggarnas glupska framfart? Jag funderar starkt över om jag ska hoppa på en utbildning i specialsök och lära en av hundarna söka snigelägg efter den svarta nykomlingen. Ligga i framkant och bli lite av en hjälte som räddar de svenska odlingarna från de nya angriparna. Ett yrke med goda framtidsutsikter vad det ser ut som. Fast det låter inte lika flashigt som att söka sprängämnen eller ta stora partierna narkotika i beslag vid gränspassagerna förstås. Det skulle vara kul att pröva något nytt, testa en annan vinkel av hundträning och träna mer hund. Men jag nöjer mig nog med jaktträningen ändå, fördjupar mig i den, tränar mer och ser till att hundarna blir riktigt bra. För ett är säkert, Zlatan blev inte en av världens främsta fotbollsspelare för att han kickade boll en gång i veckan när han var yngre. Snarare för att han kickade boll varje stund det gavs möjlighet och förmodligen lite till. Jag har inga som helst mål med att bli världsbäst som Zlatan men jag vill ha ordentligt lydiga och dugliga hundar för jakt. Och det låter sig inte göras i en handvändning det heller.
