Med ögonen öppna mot världen
Bra dag! Morgonens huvudvärk är redan bortglömd. Så skönt. Eter lite jobb åkte vid med gulliga Lillie för veterinärkontroll. Eftersom slottsherren var leldig åkte vi båda två. Två par öron hör mer än ett par och lite lomhörda är vi sannerligen båda två så vi tänkte det kunde vara bar, ut över det ser också fyra ögon bättre än två när det gäller att tyda tecken på att något gör ont hos Lillie. Hon är nämligen en mästare på att dölja hur det känns. Lägg till det veterinären kunskap och ögon så hade vi tre par, ögon alltså, fast hon tittar mest bara runt benen där hon undersöker så hon ser inte Lillies uttryck och om hon kniper med ögonen eller så. Det gör däremot slottsherren och jag som har stirrar på Lillie så vi nästan glömmer bort att blinka. Men vi såg inget. Och veterinären kände inget och Lillie var mjuk och fin i musklerna och rörde sig helt utan stelhet eller hälta när jag travade fram och tillbaka med henne. Det var så bra det kunde bli så nu är hon friskförklarad och får börja träna igen. Givetvis var vi tvungna att fira det med ett träningspass för henne och Besta när vi kom hem igen. Äntligen. Besta var på hugget hon med idag, verkar ha lämnat hormondimmorna och var inte alls så disträ som hon varit senaste tiden. En annan faktor som säkert bidrar till hennes positiva inställning var att slottsherren och Lillie var med igen. Hon har alltid gått som bäst med konkurrens, och helst då från Lillie. Jag hoppas den håller sig. Hennes inställning. För när hon är sådan här har vi kul. Att Lillie var lycklig behöver jag väl knappast nämna.
Sol, torrt och vårdammigt ute. Varje bil som kör förbi utanför slottet lämnar ett rykande dammoln efter sig och i det följer en tydlig vårkänsla. Damm från torra grusvägar och tussilago i vägrenen. Snart är vi där igen. Fast med minus tio i natt är det tid kvar innan dess. Men ljuset kommer starkt kylan till trots och i eftermiddag var klockan nästan sex när slottsherren kom in med Lad efter träningen och då var det fortfarande inte mörkt. Dagarna och livet rusar vidare med oss och ibland undrar vi vad som hänt. När det hände. Vi kommer på oss själv med att liksom morfar haja till när vi går förbi en spegel eller ett skyltfönster eller något annat som speglar oss. När i hela världen hände det här säger vi förvånat till varandra när vi ser spegelbilden av oss själva. Var kom all ålder ifrån? Det här med tid är en gåta omöjlig att lösa. Alla dessa dagar som kommer och går. Ödmjuka och tacksamma över att få uppleva dem och ta tillvara på dem tillsammans.
Valparnas magar är verkligen bra igen och det är så oändligt skönt. Vi har fått ögon med. Valparna har fått alltså, ett par av dem har öppnat ögonen helt och de andra är på god väg. Öppna ögon mot världen. Det är väl inte så mycket det kan se inledningsvis förstås, blicken är rätt dimmig och de har inte så mycket att se mer än sina syskon och mamma hund, i övrigt ser de bara mest rätt in i en blå poolvägg. Men nya tider väntar för de små, bättre syn och större ytor och en hel värld att upptäcka. Just nu räcker det faktiskt gott och väl med din lilla världen i poolen. Man ska skynda med små steg. Så tänker jag i träningen av de unga hundarna med. Ett steg i taget och en miljö i taget. Finns ingen anledning att kasta sig ut bland många intryck och nya miljöer tidigt. Fast dagarna tycks gå alldeles för fort är det ändå aldrig bråttom. Paradoxalt nog. Att skynda långsamt är ett av de bättre talesätten jag känner till, sakta ner lite och ge sig själv(och hunden) tid att gå lagom snabbt framåt och tänka ordentligt samtidigt. Det ni.
