Med valp i slottet
Efter en lång period av konstant torka har regnet flödat den senaste veckan. Rejäla åskskurar har dragit förbi och rotblötorna har avlöst varandra. Det var välkommet och behövligt men det som inte var riktigt lika kul är att bli uppmärksammad på blixtnedslagens kraft. Rätt skrämmande.
Vi har en plåsterhund i flocken igen. Den är gången är det Lyra som fått en skada mellan två tår och behöver omplåstring och antibiotika behandling. Glädjande nog tycks behandling fungera den här vändan och Lyra verkar inte besvärad av alls av skadan. Nu hoppas vi på att antibiotikan fortsätter göra det den ska för det är inte särskilt roligt med sår och bakterier i rötmånaden. För det är faktiskt första augusti idag hur otroligt det än är. Jag känner ett uns av lätt panik över det, sommaren går får fort så snälla ge mig juli i repris. Minus de ledsamheter månaden bjöd på.
Valpen står på huvud med mjukiskatten på köksgolvet. Kvällsracet är igång. Lagom till flockens övriga hundar tagit kvällen är valpen ystrare än någonsin under dagen. Det är väl precis som det ska och brukar vara förmodar jag men ändå lite smått irriterande. Bedårande söt och trevlig är hon ändå förstås. Jag undrar hur det kan komma sig att vi alltid får helt bedårande och de absolut bästa valparna? Efter ett intensivt dödande av katten blir hon hastigt trött och dröser i hop på golvet. Det ser precis ut som när batteriet tar slut i en batteridriven leksakshund och hon blir helt stilla. Slottsherren (som egentligen inte är så förtjust i valpar..) plockar upp den trötta valpkroppen och lägger den i famnen och där sover valpen vidare en stund. Sedan tittar de på akvariefiskar tillsammans, brottas lite på golvet och valpen får apportera en liten vit isbjörn som hon kastar sig upp i slottsherrens famn med. Formningen av relationen har redan börjat, de först stegen mot trygghet och tillit är tagna. Valpen lyssnar och lär, får uppmuntran och mysiga stunder men får också besked om att det finns gränser och att det till exempel inte är okej att kasta sig upp och bita i ansiktet. Hur liten och bedårande söt man än är. Så blir hon kissnödig och behöver ut precis när det är som roligast så leken får avbrytas en kort stund innan det är full gas igen. Jag tror bestämt slottsherren får att göra med den här lilla damen då hon verkar ha några fler växlar än sin äldre halvsyster. Kanske brås hon på sin gule morfar? Jag hoppas innerligt det.
Den större halvsystern har tränat sök idag, och fotgående efter skytt och några enkelmarkeringar. Jag har planerat att starta på b-prov så det var hög tid att träna mer målmedvetet för just det. Hon fick pröva ett helt dolt sök och var lite trevande inledningsvis men jobbade upp sig. Ända tills hon fann en kanindummy och sedan inte tyckte vanliga dummy utan kaninpäls var lika viktiga längre. Allt kan verkligen hända med unghundar och gör det också. Men med lite extra uppmuntran fick vi henne på andra tankar och resterande dummy kom in. Senare under dagen gick jag tillbaka till området och körde söket en gång till fast den här gången fick hon retningen av att se mig röra mig i området innan vi satte igång. Resultatet av det var en fint, metodiskt sök där hon i väl anpassad fart plockade in alla apporter inifrån och ut. Jag behöver nog gör några fler sådana repetitioner i varierande terräng innan jag kör ett dolt sök igen. Vill man att hundar ska bli bra på något måste man ju faktiskt ge dem en ärlig chans att lära sig och få erfarenhet.
