Men ett vet jag säkert..
Vi avstod adventsfikat till förmån för andjakt idag. Kallt men genomförbart. Och visst fikade vi, medhavd banan och macka till varmt vatten mig och kaffe till slottsherren. Rätt långt från adventsfikat med nybakade lussebullar och pepparkakor men bra ändå. Det skulle väl förmodligen vara en överdrift att säga att det varma vattnet smakade utmärkt men det var ändå oväntat gott och värmde skönt. Kanske blir det min nya giv med silverte?
Den gule labradoren var supernöjd med dagen. Lugn och uppmärksam följde han jakten rakryggad med sträckt hals. När han sedan fick lov kastade han sig ut i det obarmhärtigt kalla vattnet och simmade med kraft mot de skadade änderna. Äntligen. Han har fått stå tillbaka så mycket i höst för dumma skärsår i tassarna och nu senast skogpiercingen han skaffade sig, så nu var han lycklig. Jag var också lycklig för jag uppskattar verkligen att ha honom vid min sida. Det blev några änder till att hämta in och några andra att sätta fart på. I pauserna satt den gule i sin gröna lodenrock tillsynes obesvärad av de kalla simturerna. Den bruna spanieln fick gå eftersök och fann tillsammans med Lyra några änder till och ”småtjejerna” fick mingla i pauserna. Alla någorlunda nöjda. Det blev en fin liten jakt tillsammans med ett gott gäng och nu hänger några änder ute i väntan på att tas tillvara. Jag tror det ska bli en viltköttspytt av dem. Slottsherren tillagade en sådan a’la Mannerström med and och fasankött i fredags och den blev väldigt god. En ny favorit hos oss.
När man är på jakt, eller jaktprov för den delen, har man sällan eller aldrig tid att direkt fundera över på vilket sätt man ska skicka hunden. Beslut måste fattas fort och man tvingas agera snabbt. Därför blir det av största vikt att man är väl förbered och att vissa saker sitter i ”ryggmärgen”. Det finns inte (eller i alla fall väldigt sällan), utrymme att fundera över huruvida jag ska skicka som markering eller dirigering, om jag ska blåsa söksignal eller hålla tyst. Man gör helt enkelt det man behöver göra för att hunden ska förstå och få den hjälp den behöver för att bärga fågeln. Rätt fågel. Det är ett ämne och en diskussion som ofta kommer upp på kurserna här, det där om det är dirigering eller markering, vilket skick man ska använda och om söksignalen ska vara med eller inte. Ofta får jag frågan ”är det här en dirigering eller en minnesmarkering?” från föraren inför uppgiften de tilldelats. Jag har tyvärr väldigt sällan svaret på det. Svaret ligger istället i hos varje förare, i hens modell och system för hur hunden ska föras. Slottsherren och jag har inte samma modell för det här, vi gör inte lika. Vi har varsitt system. Det betyder inte att det ena är rätt och det andra är fel. Båda modellerna fungerar uppenbarligen. Men ett vet jag säkert- det finns inte tid att fundera över hur jag ska skicka, minnesmarkering eller dirigering, när jag står där i skarpt läge, då måste det sitta i ryggmärgen och ske någorlunda automatiskt. Ett annat vet jag med, många förare gör sina hundar förvirrade alltför ofta och alla system har sina fällor. Det blir inte alltid rätt för man bestämt sig för hur man ska göra och har en tydlig modell men chansen att det blir rätt blir betydligt mycket större om jag känner mig säker och blir tydlig som förare. Om du som läser det här känner att du inte har ett uttalat system eller en tydlig modell för ”ditt tänk” än när du ska skicka din hund så kan vintern vara en bra tid till att fundera över det. Fundera och analysera och hitta din mall. Försök sedan hålla dig till den så kommer tryggheten och säkerheten med tiden. Om du behöver ändra på något av det du redan gör så ändra inte mer än precis det som behöver ändras på. Lita på magkänslan.
