Mer elektronik än hund
En tax med skyddsväst och pejl kom förbi mitt i fasanjakten en dag. I en paus mellan dreven anslöt hon till oss och höll sig sedan märkligt nog intill Bästs och mina ben medan fågeljakten pågick för fullt. Hon var så söt, en nästan svart lite raggig strävhårstax av dvärgmodell och jag kunde gott tänkt mig att mitt liv som taxägare skulle börjat där. Hon såg lite lustig i skyddsväst och gps med, det var liksom mer elektronik än hund i paketet. Efter en timme tillsammans med oss dök hennes ägare upp och taxen bärgades in i en bil samtidigt som mina drömmar om en tax i familjen gick i kras. Det var förmodligen bra. För jag vill ju gärna ha en cairnterrier med, och en border collie och en jaktspringer och en engelsk setter och ….
Men med de fyra egna hundarna jag har är det redan fullt upp. Det finns inget utrymme för taxtid i schemat alls. Fast idag uppstod en lite oväntad lucka i schemat på tidig förmiddag, tillräcklig för att jag skulle hinna träna både Bäst och Rota en stund och leka med Min på gräsmattan. Vi gör det nu Min och jag, leker och roar oss. Slottsherren sa till mig häromdagen att jag leker för lite och är alldeles för allvarlig. Lite småsurt svarade jag något i stil med ”det gör jag visst inte” men eftersom jag kände att jag blev lite sur insåg jag något motvilligt att han hade en poäng i det han sa. Jag är rätt kass på att leka. Däremot är jag väldigt bra på lugna pedagogiska träningsstunder och det är inte fy skam det heller. Fast leken är viktig, det vet jag. Min valp är dessutom mitt i allt sitt vilda och burdusa rätt så lillgammal och foglig. Som hon är nu är hon i betydligt större behov av lek än pedagogisk ordning och reda, så nu leker vi. Vilt och galet fast med pedagogiska inslag såklart. Fattas bara annat. Faktum är att vi gillar lekstunderna båda två och jag ser redan nu att något gott kan komma ur det här. Bäst fick leta bollar i det höga gräset. Skick och stopp och leta noga, om och om igen. Han var riktigt bra faktiskt, han sänkte farten, koncentrerade sig och var noggrann. Inga rusningar och inget slarv. Så fick han resultat med. Den gule behöver ständiga repetitioner av det här slaget inser jag och det hänger på mig, fortsatt, att se till att det blir gjort. Jobbet måste göras. Rota fick sökträning och hej vad det gick, pocketcockern laddade för fullt och snodde runt så grästorvorna rök och jag hängde med. Några vändsignaler in emellan och ett stopp här och var fick vi till med. Roligt och intensivt och jag undrar om inte träningspassen är allra bäst när de är just som de var i förmiddags. Korta, intensiva och oplanerade.
