Min inre kritiker
Sju vildänder och en häger i krondiket på morgonen. Lilla Till respekterade INTE uppfloget men det gjorde däremot Lass. Jag upphör aldrig förvånas över hundarna. Till respekterade min röst i alla fall så gott nog så långt. Det är bit in i november. Hasseln blommar igen. En rosenknopp ör på väg att slå ut på doftrosen vars namn jag inte minns och en gul knubbig ringblomma har frösått sig och blommar tillsammans ned en liten näpen pensé i en blomlåda dr resterna av de nrrvissnade millionbellsen trängs. Blommornas styrka ingjuter hopp där de kämpar trots ytterst dåliga förutsättningar. Till skillnad från valreultatet i USA. Hur är det möjligt att en hel nation blir så förda bakom ljuset av en maktgalen man undrar jag. Det finns ingen logik i det valresultatet. Åtminstone ingen jag begriper. Bara sorg och uppgivenhet.
Jag tar Till och Besta tillbaka till ekdungen, repeterar samma repetitionsövning med sidotecken som jag gjorde igår. Den som skulle vara busenkel och lättbegriplig. Börjar med Besta igen. Bättre resultat, när jag ser till att hon inte sitter ner. Jag stod lite närmare henne med. Tänkte mer på mina rörelser och rytmen i ordningen av ord och kroppsspråk. Hon är så söt. Ser så lycklig ut när polletten ramlar ner och hon ropar” jag fattar” och tar ett känguruskutt i rätt riktning innan hon går över i kort galopp. Kort, samlad galopp. Det är Besta det. Fast jag vet att hon har högre växlar och kan galoppera betydligt snabbare. Det gör hon när det är mer utmanande och hon finner anledning att skynda sig. Och när hon är hungrig, vilket hon är i princip alltid. Farten hon har på inkallningssignalen slår det flesta andra hundar. Av den enkla anledningen att jag belönat henne med en liten torr foderkula tillräckligt många gånger när hon kommit tillbaka. Mat är mycket centralt i hennes liv.
Hasseln blommar igen. Nya hanhängen prydde grenarna på en hasselbuske jag gick förbi idag. Den fattar nog lika lite som jag att vi redan är en vecka in i november. Jag pustade fyra fönster invändigt idag också. Tänk att det äntligen hände. När jag gjorde det var jag tvungen att flytta sofforna lite för att komma åt. I hörnet bakom dem står den stora mjuka tomten som vi gömmer där efter vare jul eftersom vi inte vågar ha den på vinden tillsammans med eventuella små grå hus ockupanter. Jag flyttade lite på tomten och slogs av insikten att det snart är dags att ställa fram honom igen. Redan. Min känsla är mer att jag precis placerat tomten bakom soffan. Så är det såklart inte för dagar och månader och hela sommaren och hösten har gått sedan dess. Men känslan är sådan. En månad till får tomten stå kvar innan jag släpper in julen och tomtarna ordentligt i slottet och livet. Vi tar oss fram i mörkret innan dess. Ser till att få utesysslorna gjorda innan mörkret kommer och tränar enklare övningar i pannlampans sken med hundarna om kvällarna. Det är den tiden nu.
Kontorsdag idag med. Jag sorterar bland anmälningarna till vårens kurser. Bokför och skriver ut mängder av av papper. Igen. Jobbar med strukturen i valp och unghundsbanken med hjälp av bästa webmastern som kommer med konkreta tips och råd i samtal via videolänk från huvudstaden. Teknikens under. Vi bollar tankar och företagsutveckling en stund innan jag dyker ner i pappershögarna igen och hon återgår till sitt. Jag känner mig stärkt av samtalet. Känner att jag behövde precis det för min inre kritiker har placerat sig på min högra axel och kritiserat min förmåga och påmint mig om jantelagen rätt rejält den senast tiden. Han har inget namn men det står helt klart att han är en ”han”, en man i övre medelåldern fylld av lika delar pondus och missunnsamhet. Besserwisser är han såklart med. Varför lyssnar jag ens på honom?
