Money can buy you a pretty puppy, but only love can make him wag his tail

En skön sommardag igen där jag inte ens behövt fundera på var jag har regnjackan. Sådana dagar tar jag gärna lite fler av i sommar. Dagen har fyllts av valpar och juniorer på privatträning. Gulliga, rangliga halvstora valpar och unghundar som inte vuxit i varken skinn eller tassar. Charmiga i sin klumpighet när de utforskar världen och de lekfulla övningarna vi presenterade för dem. Unga, valpiga och oförstörda. Nog är valpar jobbiga och krävande ibland men också alldeles, alldeles bedårande. 

Med drygt ettåriga Rota känns det lite annorlunda. Valpstadiet är definitivt förbi och vuxenvärlden i antågande. Kvar står jag och undrar var den lilla valpen tog vägen då jag istället möts av en lite mer vuxen, betydligt mer självständig individ. Just nu tror jag vi upplever en liten kris faktiskt. Rota tycker hon klarar mycket själv och att jag mest är ett hinder på hennes väg. Jag ser och märker hur hon försöker ta tillfällena när helst de dyker upp. Hon är mer utåtriktad med och inte så lätt att övertyga om att kontakt med mig är det bästa som finns. Så mycket annat lockar så mycket mer och jag blir lite smågrinig på henne när hon tramsar och slänger sig på rygg så snart jag ställer lite krav på henne. Hon är en riktig ”drama queen” och jag gillar det inte. ”En hund gör det man låter den göra” hör jag mig själv säga när jag Rota göra minst tio piruetter med magen i vädret framför mina fötter när jag ska hänga på henne ett koppel. I Rotas fall kommer jag ingen vart med lock och pock, istället får jag resolut lyfta upp henne ur piruetterna och sätta henne på rumpan lite bestämt. Och se då kan minsann den lilla cockern både sitta och hålla kontakten. Hon behöver bara lite vägledning på vägen så att säga. Som alla tonåringar förmodar jag. Jag tittar på henne och hennes blick möter min, något glimtar till och jag kan se den godmodiga mjuka valpen bakom tonårstrotset. Många hundar senare vet jag med bestämdhet att kontakten och den goa känslan med Rota kommer att komma tillbaka igen. Vi ska bara tugga i oss tonårstiden först.

Älskade unghundar. Eller inte.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen