Monkey see – monkey do
Vi fick mer snö tidigt morse. Som ett vitt mjukt dun la sig fem centimeter nysnö över det redan snötäckta landskapet. En fin soluppgång över fälten på det gjorde morgonpromenaden fulländad. Unghunden höll sig i skinnet på lagom avstånd med. Trots gott om vilt i rörelse både framför oss och vid sidan om. En ”top notch” morgon i fin vinteranda. Lite värre blev det på cockrarnas runda, nog höll de sig i skinnet de med och var glada och pigga som alltid. Men de hittade öppet vatten och andvittring i vassen i krondiket och tog sig ett morgondopp. Inte helt lyckat eftersom luftens tio minusgrader snart frös in hela hundarna i snö och isklumpar. Jag fick se till att hålla högt temp under resten av promenaden så inte kölden skulle bli alltför påträngande innan de hann in och tina upp på golvvärmen. När de tinat och torkat tränade pocketcockern och jag på vårt evighetsprojekt ”sitt utan piruetter” en stund. Hon tycker det är kul den lilla och det gör jag med, för nu börjar jag se ett litet resultat av vårt tragglande. Dessutom har vi fått alldeles väldigt mycket bättre kontakt. Det blir väl lätt så när man gör något tillsammans som båda tycker lönar sig. Till min hjälp har jag fyra kilo mjuka godbitar inköpta på den lokala icabutiken. De där gobitarna tycker cockern att det finns all anledning att anstränga sig lite extra för så nu kör vi enligt modellen ”belöna rätt beteende och nonchalera det som blir fel”. En träning i helt i pocketcockerns melodi. Jag har lärt mig, och lär mig, otroligt mycket av de tre cockrar jag har tränat tillsammans med och minst lika mycket av den fjärde som jag inte tränar aktivt. De är finurliga på något vis, smarta så det förslår, så de ser till att jag håller sinnet öppet och är vaken för annorlunda lösningar. Bra så inte stagnerar i utvecklingen förmodar jag. De gör många ”smarta” saker med tycker jag, beter sig lite annorlunda jämfört med de andra hundarna. Skallrar och talar om när det är något de vill och ser och tittar noggrant på det som andra gör och så prövar de samma sak. Monkey see- monkey do. De två bruna är faktiskt rätt rätt aplika i sina bruna rufsiga pälsar med. En sak jag särskilt lagt märke till nu i snön är att när de får snöklumpar i tassarna så lyfter de tassen till munnen för att gnaga bort isen istället för att göra som övriga hundar och ta munnen till tassen så att säga. Det ser rätt gulligt i ut när de sitter och pustar tassarna likt katter som tvättar sig. De är kattlika på flera andra sätt med, särskilt pocketcockern. När vi gick ut i hundrummet efter morgonens ”sitträning” tog jag vägen över golvet medan cockern hoppade upp i fönsterbrädan, vidare över till taket på unghundens tygbur och därifrån till frysboxen och sedan ner på golvet. En väg väl så bra som någon annan förmodligen, men rätt oväntad. Alla sätt är bra utom de dåliga som sagt.
På eftermiddagen idag var det dags att sparka igång vårens första långtidkurs. I härligt vinterväder och värmande sol tränade vi hölls första tillfället i en av vårens kursen med inriktning mot dirigeringsarbete. Det kände så kul att vara igång igen. Äntligen! Och ljuset var med oss så mycket längre än vad det vara bara för några veckor sedan. Det är en härlig tid som ligger framför nu med vår, ljus och värme. Alltid lika välkommet och i år kanske mer än vanligt. Problem, krångel och oro runt pandemin och annat hanteras absolut lättast i ljus och värme.
Fast vi har förstås en del mörka kvällar till att hantera innan sommartiden är här. Då passar det bland annat bra att baka tycker jag som gillar sådant. Men bakningen får gärna var enkel och praktisk med så få moment som möjligt. Lite bekväm är jag allt. Så jag bakar vanligt jäsbörd, det funkar faktiskt alldeles utmärkt trots trenden som råden med surdeg och vackra mönster. Jag älskar för övrigt surdegsbröd men får inte riktigt in själva bakningen av dem i min planering. Därför blir vanlig hederligt jäsbröd. Jag använder en ugnsform till det, en teflonbeklädd form lagom för en stor potatisgratäng. På en deg gjord av en liter degvätska blir brödet högt och fint i formen och sedan lätt att skära i lämpliga skivor. Enkelt ska det vara som som sagt, så jag jäser bara degen en gång, i bunken, och häller sedan ner den rakt i formen och trycker hål med fingertopparna innan jag ställer in i ugnen. Ingen mer knådning, ingen mer disk och inget mjöligt bakbord men ett väldigt gott bröd. Pocketcockern tittar nyfiket på medan jag bakar. Kanske bakar hon ett eget bröd rätt som det är.
