Mot nya äventyr
Fyrtio millimeter regn senare är jag nöjd. Jorden har fått en ordentlig blöta och semestern tillräckligt med nederbörd. Men regnet var välbehövligt och kom egentligen precis i rätt tid. Nu kör vi på sol och uppehåll en minst en vecka, tack! Eftersom vi är av det envisare sorten blev det träning av hundarna trots regnet. Iklädda regnkläder och stövlar gav vi oss ut på sommarängarna för att träna markeringar med nedslag i gräs som var både tätt och högt. Vi har insett att vi kanske haft lite väl ”snälla” nedslagsplatser den senaste tiden och inte utmanat just det området i träningen tillräckligt mycket. Nu gjorde vi det. Tur hade vi med för regnet beslutade sig för att hålla upp just det timmarna vi tränade de fyra retrievrarna. Lite värre blev det när vi gick ut med cockrarna för då vräkte det ner igen, men ingen cocker tappar humöret ens i hällregn så då kan ju inte vi göra det heller.
Lilla Till har fått hänga med bruna Mer några gånger nu. Idag också. Vi promenerar och jag låter Mer jobba lite på lämpliga plaster. Lilla Till skuttar med helt omedveten om vad hon gör medan jag studerar henne och ser till att hålla Mer i korta slag. Hon blir sju månader i övermorgon lilla Till och utvecklingskurvan går i ett rasande tempo för stunden. Uppåt som tur är. Hon har lärt sig massor den senaste tiden, att apportera i vatten bland näckrosor och gles vass, simma intill en båt, plocka blåbär och hallon, gå fot och hitta tennisbollar i sök runt mina fötter. Oundvikligen en del dumheter med förstås. Det tar sig. På flera håll.
Det händer otroligt mycket på kort tid med unga hundar. Unga Lad har till exempel hunnit bli femton månader och kommit en bra på på väg i träningen och i lördags blev det lite av upp till bevis för honom. Vi packade bobilen med hundar och diverse ”bra att ha saker” och gav oss i väg mot Värmland i ottan i lördags. Ssrk Värmland stod värd för vattenprovl och på eftermiddagen blev det workingtest för spaniel. Vattenprov har vi varit på förut men spanielwt var nytt för oss. På provplatsen var det fullt av härliga människor och spanielhundar, såklart. Cockrar i alla möjliga färgkombinationer och storlekar, en hel del springrar och en och annan welsh. Vi träffade Lads kullbror Gunnar med ”föräldrar” med som kommit ner från Malung, och flera andra spanielbekanta och släktingar. Både Lad och brorsan Gunnar fixade vattenprovet och vi kunde andas ut och fira med en enorm räskmörgås på Värmskogs cafe i pausen. Rekommenderas! Sedan tog workingtesten vid. Lad hade startnummer sist så det blev en hel del väntan som gav utrymme att titta på hundar och slappa i solen som kikat fram. Hundarna fick söka av ett terrängavsnitt med högt gräs och buskar och under sökarbetet sköts och kastades det tre markeringar med dummy. Unga Lad och slottsherren gjorde ett bra jobb och tuffade på ungefär som de gör hemma, Lad tillsynes oberörd av den nya situationen med domare, skytt och kastare och Slottsherren såg rätt oberörd ut han med. I slutänden visade det sig att han gjort det så bra att han vann workingtesten. Tjohoo! Dessutom tilldelades han gunschoice vilket var extra kul av två anledningar dels då det alltid är en ära att tilldelas det priset och också för att Lad faktiskt heter det i stamtavlan. Efter att ha sagt hejdå till alla och stuvat in alla fina priser i bobilen (tack ssrk Värmland) åkte vi vidare mot Borgvik för att titta på lite sevärdheter och hitta en plats att ställa bobilen på för att övernatta med hel hel hundflock en dålig hundmage. Efter tre varv runt Borgvik och lite till, Värmland är vackert, landande vi till sist intill en brukshundklubb som bjöd på tystnad, stillhet och bra rastnings, tränings och övernattningsmöjligheter. Där satt vi sedan i vår hopfällbara resesoffa i kvällssolen och åt vegetarisk ravioli på burk och förundrades över vår duktiga unga cocker, hur kul vi har tillsammans och hur vackert sommar Sverige är. Livet är gott ändå!
Söndagen fortsatte med en kort träningsstund sedan ytterligare en kulturell rundtur i Borgvik, ett snabbt morgondopp vid en liten båthamn och påfyllnad med kunskap om hur en masugn fungerar innan vi reste vidare för att se lite mer av Värmland. Ett besök på Esthers cafe följde på det, ännu en räkmacka blev det där, och en fasligt god surdegsbaguette med brieost och fikonmarmelad och lite till. En suktande längtan att återigen driva cafe drabbade mig och sög sig fast någonstans i min magtrakt och vände upp och ner på tillvarin en kort stund innan vi åkte vidare ner genom Värmland och Dalsland, lät gpsen ta oss på ringlande småvägar, såg bedårande Dalslandshus, små söta stugor och sjöar, körde över två huggormar och gick en promenad i parken tillhörande Baldersnäs herrgård. Hemma vid vårt eget slott några timmar senare konstaterade vi att man hinner uppleva mycket på ett och ett halvt dygn, att Sommarsverige verkligen är fantastiskt(igen), att det där med eget cafe är ett avslutat kapitel och att borta är väldigt bra men hemma ändå bäst.
