”Mycket väsen för lite ull”, sa kärringen när hon klippte grisen.
Ljuset. Det är så fantastiskt med ljuset. Jag tänkte särskilt på det när vi gav oss iväg i mörkret tidigt i går morse för att hinna med ett tåg i gryningen. Alldeles särskilt tänkte jag på det när vi fick stanna på en busshållplats och vänta på undsättning när bilen fick motorfel och minuterna mot tågavgången sakta tickade iväg. För under de smått frustrerande minuterna då vi väntade kom gryningsljuset in över sjön och dagen började på allvar. Vi satt där och såg hur dagen vaknade till liv medan vi väntade och räknade på möjligheterna att hinna. Det dagas så fort så här på våren, ljuset sveper in och gryningen varar inte särskilt länge före det är helt ljust. Det mest går lättare när det är ljust, till och med att inse att tåget lär hinna gå under tiden vi tittar på medan dagen gryr.
Men vi hann. Ibland har man faktiskt marginalerna på rätt sida. När jag sladdade i på centralstationen en minut efter avgångstid stod tåget kvar på perrongen och dessutom på spår ett som nås direkt från avstigningsplatsen. Så det kan bli ändå.
Lass Monster är som vanligt på hugget och full av bus. Hon är inte direkt någon beskedlig porslinshund. Fast den här morgonen undrar jag om hennes småtrinda mörkgula flocksyster slår henne. Två gånger har jag fått hejda Betsa då hon med berått mod ställt sig upp mot fruktskålen som står i det gamla köksskåpet och vällt den så bananer och apelsiner rullat åt alla håll. Bananerna är väl mörade nu. Men det var inte frukten hon var ute efter, lite klass har hon trots allt på sin matfixering, utan en tuggroda jag ställt bakom frukskålen. Sedan följde jag valpen ut för att kissa och såg genom fönstret hur Besta laddade efter min lämnade frukostskål på köksön. Snopet för henne att jag såg henne genom fönstret. Ha. Hennes matfixering har tagit sig oanade höjder, aldrig tidigare har hon knyckt på bänkar och bord, vad jag känner till är väl bäst att tilläga, men nu var det dags. Nu är hon tydligen beredd att pröva det mesta för att komma åt något ätbart och jag får utrusta mig med ögon i nacken och höjd röst.
Idag är det en vecka sedan cockerdrottningen fick åka till djursjukhuset med sin stela rygg. Miraklet kvarstår. Hon har varit okej sedan dess och ytterligare bakslag har inte dykt upp. Hon är sig själv. pigg, rörlig och envis med järnvilja. Jag menar det såklart inte på allvar för jag vill inte att någon ska vara sjuk eller ha ont men det envisheten hon besitter när hon är frisk är stundtals enerverande. Det är den selektiva hörseln med, men det har nu visat sig att den inte enbart är selektiv utan dessutom väldigt dålig på riktigt så det selektiva är hon förlåten för.
I en av hyllorna i ett av slottets rum står en porslinshund som konstnären Lisa Larsson gjort. Jag gillar den hunden så som jag gillar de allra flesta hundar i konstuttryck men kanske gillar jag just den här lite extra. För jag fick den av slottsherren syster när hon blivit sjuk och jag fyllde femtio och jag blev verkligen glad för den och över henne ansträngning att hitta en present som passade just mig. Den står där nu och ser så där glad och lite dumsnäll ut som spaniels kan göra. Jag tror det ör en springer spaniel men i min värld är det en cocker spaniel för den är lik lilla Till. Hon är borta nu, slottsherrens syster, sedan nästan två år och idag har Lisa Larsson, hundens skapare också gått bort nu. Nittiotvå år gammal har hon hunnit sprida oändligt många hundar och katter och lucior och annat till svenska hem och säkert utländska med och många är vi som blivit glada av hennes konst genom åren. En av hennes hundar står som sagt här i hyllan och ler dumsnällt mot mig varje dag medan jag ägnar några mjuka och tacksamma tankar över fina människor och det som varit och det som är.
