Någon gång emellan då och nu
Grått, råkallt, nollgradigt och torrt. Jag repeterar; torrt. De är smått sensationellt efter den senaste tidens blöta marker och lera. Som när jag av gammal vana skrev till kursdeltagarna Obs! det är lerigt i markerna och någon upplyste mig om att det var flera minusgrader den dagen. Det är sällan lerigt i fem minus men jag har uppenbara svårigheter att hänga med i omställningarna. Nu är det då fortsatt fruset och torrt även om temperaturen ligger och väger vid nollstrecket. Sol är utlovat i veckan med. Jag hoppas på den och det torra. Jag tycker vinter är helt okej någon gång emellan då och nu.
Idag påkallade ”mitt andra liv” min uppmärksamhet och närvaro då det var dags för julklappshopping del två med fika på café så slottsherren passade valparna och de egna hundarna fick begränsad söndagsaktivitet innan jag gav mig av. En promenad före och en efter hann jag med i alla fall. Den första på tidig förmiddag gick jag med labradorerna nere i mossen med en tennisboll i fickan. Eftersom tennisbollen var med gjorde jag ett par minneslinjer till dem var. Det är en annorlunda terräng i den delen av mossen där jag var, tuvig och gropigt och som knappt meter höga tallar. Jag tror det var det. Att terrängen var så pass annorlunda mot vad vi brukar träna i. Jag ser ingen annan förklaring. För det blev svårt. Långt mycket svårare än vad jag räknat med. Nästan löjligt. En enda boll på en enda linje, en omväg runt och skick från annan vinkel cirka femtio meter bort. Inga störningar som belastade, varken nya eller tidigare kända områden. Ändå sprang båda hundarna rakt ut men åt totalt fel håll. Och då menar jag inte att de kom lite snett i linjen eller tog en dålig linje, de tog en egen linje i en helt annan riktning. Nåväl, det sprang inte bakåt i alla fall. Det kanske jag bör vara glad för? Hursomhelst. Jag förstår inte vad som förvirrade dem eller vad som blev så otydligt. Mer än de små tallarna då. Det måste vara tallarna. Jag vet ju själv hur lätt man går vilse i en mosse, hur man utan att man förstår det rör sig i cirklar. Kan det blir så för hundar med undrar jag? Det var liksom inte att de var osäkra och inte sprang, snarare verkade de säkra och tog i med fart. Fast åt fel håll då. Sjukt. För att rädda upp det och ändå göra något av det fick de varsin ”rakt på linje” innan vi gick hem igen. Kommande veckas träningspass i den mån det blir några ska definitivt förläggas till samma ställe i mossen för vidare utredning och utveckling.
Valparna då? Jo då, en vecka gamla igår och de är såklart helt ljuvliga. Trinda och nöjda sover de på rygg med alla tassar i luften eller utslagna på magen med benen åt alla håll. Om inte My bäddat ner dem bland fällarna. För det gör hon ibland. Bäddar som bara den bland fällarna så valparna åker som vantar eller snärjs in i högen och av bäddmaterial hon krafsat ihop. Nu har vi lätta, luftiga fällar så det är ingen fara för valparnas del men lite rörigt i poolen blir det.
