Någon reser och nån blir kvar
Ljudet av sommar. Rasslat i asparnas löv i sommarbrisen, en gräsklippare någonstans långt bort, humlors surrande. Och så hackspettsungar. Om man har hackspettsungar i sin närhet så missar man inte dem. Det finns inte en chans. De hörs vida omkring och hela tiden. Ett ändlöst tjattrande om mat och uppmärksamhet och vad nu det mer kan vara de vill ha. Det är fint med hackspettsungar. Livet. Men det hade inte gjort något om de kunde tänka sig att sova några timmar om nätterna.
Det är väldigt skönt att ha hundbilen hemma igen. Hel och fungerande. Det blev en sväng till sjön för bad med ett gäng hundar igår kväll och ett annat gäng ikväll. Jag simmade med Besta och svarta Min vilket var smått kaotiskt eftersom båda hundarna helst simmade uppe på min rygg. Till dess att jag ryade i. Då vände Min tvärt och simmade in till land medan Besta fortsatte kajka med runt mig. Hon är en känslig själ, Min, som verkligen inte gillar när någon höjer rösten och bär sig åt. Jag kallade ut henne i vattnet igen så simmade vi lite till, bredvid varandra. Efter det fick hundarna turas om att hämta några vattenmarkeringar. Det där med att turas om tycker Besta är lite i överkant, hon hämtar gärna varje boll själv om det skulle vara så. Men det är ju inte så, så hon får vackert lära sig att vänta på sin tur precis som alla andra. När vi var klara med vattenapporteringen och badandet valde Besta att simma ut på sjön en extra gång för att kolla så ingen boll blev kvarglömd. Good girl. Jag gillar verkligen det jag ser hos henne. Passionen som vaknar alltmer. Modet att ge sig av i nya terränger. Hennes lyhörda inställning. Svårt att hitta något negativt alls med henne just nu. Men hon äter bajs. Det gör hon. Och det ska rinna mycket vatten under broarna innan vi är framme vid någon sorts färdigt resultat förstås. Men känslan tillika hunden är fin.
Lyra badade med, hämtade de bollarna som slottsherren skickade henne på. Travade fram till kanten på stenklippan, kikade ut över vattenytan, höll för näsan och gjorde ett käckt skutt ut i det blöta. Vi ler så fånigt när vi tittar på henne. Hon har lärt oss så mycket Lyra, om hundar i allmänhet och cockerdrottningar i synnerhet och om oss själva och varandra, och hon är så gudomligt gullig och självklar i allt hon gör och vi är sentimentala och lättpåverkade. Är det tiden som gjort oss sådana undrar jag? Många år formade av många hundars närvaro och samvaro. Lärdomarna de gett oss om förståelsen för varandra över artgränserna och kärlekens många ansikten. Hundar ändå. Bäst.
