Någon stackars utsvulten
Den lediga söndagen och den lite stillsamma arbetsmåndagen lindandes in i en ordentlig förkylning, Det var inte så det var tänkt men det var så det blev. Hur som helst känns en hederlig förkylning lättare att hantera än migrän så jag är hyfsat nöjd med förkylningen ändå. Ute har det varit kallt och vackert hela dagen idag. Vinterkänsla. Och med den en aning julkänsla. Jag försökte spä på den genom att äta en saffransbulle och några pepparkakor med det gjorde ingen större skillnad. Jag har haft min nya värmeväst på mig med. För andra gången. Som vanligt med mig och tekniken så krånglade den. Det är något med min knappdyslexi som sätter käppar i hjulet. På västen finns bara en enda knapp att trycka på så det borde verkligen inte vara omöjligt. Men det var det idag. Ett kort blinkade rött ljus i knappen och sedan var det roliga slut och jag fick klara mig utan extra värme. När västen fungerade i lördags måste jag ändå säga att det var lite av ett halleluja moment. Jösse så skönt när värmen spred sig över ryggen och upp i nacken. Jag har tvekat länge med värmeväst, envist menat att jag klarar mig bra med ull i flera lager. Vilket jag också gjort tycker jag. Men den här extra värmen ovanpå ullen var verkligen superb så hädanefter kommer värmevästen bli ett av mina favoritplagg. När den fungerar vill säga.
Vi fick lite andra problem med tekniken i söndags morse med, vår julbelysning fick, För någon hade försökte komma åt fasantuppen slottsherren sköt i lördags. Den hade han hängt upp på vilthängare som sitter på väggen bakom utejulgranen. Någon svältfödd stackare hade satsat på fasantuppen under natten, förmodligen balanserat på kanten av hinken som stod bakom granen som vi samlat alla kablar, transformatorer och förlängningssladdar i. Sedan har det väl gått som det gått, någon har tappat balansen, ramlat in i granen ner i hinken, snott in sig i alla sladdar och dragit med sig den lysande julhunden och alla kablar ut på gräsmattan där den sedan, i ren panik förmodligen, bitit av de tunna kablarna på flera ställen. Allt medan flockens hundar sov sött på andra sidan glasdörren utan att vakna av kalabaliken. Som tur är så är jag sambo med en ”nästanelekriker” så han kunde lappa och laga alla sladdar och trådar och får granen och julhunden på plats igen. Med fungerande ljsu. Fasanen har vi slaktat och lagt i frysen så inte någon ska få för sig att försöka igen. Vi undrar om det är räven? För samma någon hade natten före ätit upp en hel gräsand under äppleträdet, den hade jag lagt i en påse utanför dörren efter fredagens viltträning. Ett smidigt sätt att bli i av med den i och för sig men inte riktigt enligt plan. Räven är verkligen misstänkt men jag undrar ända lite. För det finns en katt med. Inte en vi skaffat utan mer en som skaffat oss. Den dök från ingenstans för ett tag sedan. Satt plötsligt på vår infartsväg som om den hörde hit. Vi har sett den lite från och till efter det. Tänkt att den nog snart ger sig iväg igen, hittar hem. Men den har blivit kvar. Håller sig i ytterkanterna av slottsträdgården, balanserar på staketet och tittar på kaninerna, tar en sväng förbi bilarna. Inte jätterädd men tillräckligt för att hålla sig på behörigt avstånd. Lite grand har vi börjat trivas med att ha den här. Tanken på att adoptera den har föresvävat oss fast vi inte ska ha katt och slottsherren är allergisk och allt det där. Men om den nu kan tänka sig att fortsätta bo ute, i eget hus med lite värme, mat och vatten? Då kanske. Fast först får vi försöka få reda på om någon saknar den för någonstans måste den komma i från. Igår kväll när vi åt middag satte katten upp framtassarna mot fönsterblecket och tittade in genom fönstret. Där och då blev det väldigt klart vartåt det lutar. Vi ställde ut en skål med mat till kvällen för nog måste den ha lite att äta medan vi hör oss för om någon saknar den. Vi såg inte till den mer och såg den heller inte äta men skålen var helt tom till morgonen, inte en smula fanns kvar och andra omgången försvann lika fort. Utan att vi såg katten. Helt utsvulten stackaren. Så nu undrar jag om det inte var katten som åt upp anden och rev ner julbelysningen i jakt på den skjutna fasanen i alla fall.
Jag försökte träna hundarna lite i solen med förkylningen idag. Med en näsduk fastklämd under näsan och tumvantar på grund av kylan försökte jag mig på lite teckenträning med Besta. Dagens pass bjöd på ömsom vin och ömsom vatten. Mest vatten. Jag skyller det på förkylningen och min bristande förmåga att samla ihop mig och kunna släppa näsduken och vantarna. Vi gör bättre en annan dag tänker jag. Med bättre förutsättningar. Det har annars gått framåt med Bestats teckenträning, vissa pass har jag varit riktigt nöjd. Sett framstegen tydligt. Men jag har fortfarande svårt att få henne i rätt balans för att blir helt mottaglig för min information. Helt ärligt har jag lite svårt att läsa henne där, om hon går upp i varv på grund av att det är väldigt roligt eller på grund av osäkerhet. Hon blir liksom envis och känslig på en och samma gång. Slottsherren och jag har haft ett litet rådslag om det och jag har en tanke jag ska följa upp. Men först ska jag se till att bli lite mindre förkyld så jag klarar att hålla skärpan själv, annars blir det inte riktigt rättvist att begära det av hunden.
Förresten lagade slottsherren värmvästen med när han kom hem. Jag hade satt kabeln i fel uttag. Jag säger inte mer om det.
