När cirklar sluts
Jag har så mycket att fundera över. Så mycket att tänka på. Så mycket att se, känna och ta in. Från vita rummet hörs valparnas kluckande när de sväljer allt vad de kan för att mjölken ska åka ner. Vid mina fötter i köket snarkar den gula fyramånaders valpen gott. Vi njuter alla av de sju små underverken nu, både mamma Vi slottsherren och jag. Vi trängs alla tre vid poolkanten och ler fånigt och känslosamt tillsammans åt de små när de vinglar fram på ostadiga ben. Vi hänger över kanten och skrattar gott åt en av valparna som lärt sig både sitta och skälla men som när den prövar att göra det samtidigt tappar balansen och hamnar på rygg. Nu väntar ett par fina veckor innan hajtänderna vuxit ut och valparna blir eländiga för både mamma Vi och oss. Jag kan inte låta bli att undra hur mamma Vi kommer att vara med uppfostran av de små. Något säger mig att hon kommer att vara alldeles utmärkt men åt det milda, tålmodiga hållet. Jag är sjukt nyfiken på hur valparna kommer att bli med. Men det lär ta några år innan jag får reda på det. Det slutliga resultatet. Mamma Vi har många fina egenskaper att föra vidare. Och på pappa Cash sida blir valparna femte generationen efter våra ”gamla” hundar Lykka och Vispen. Jag undrar om vi kommer att se likheter, hitta beteende och utseende att känna igen. Le fånigt när vi känner igen oss. Eller sucka djupt. För allt var ju ändå inte perfekt då heller. Våra gamla hundar i de nya. Cirklar som sluts.
Det är mycket sådant i livet tänker jag. Ju äldre en blir desto mer märker en det. Att livet slingar längs krokiga vägar, cirkulerar och kommer tillbaka. Möten med människor till exempel. Som igår när jag hade en unghundsträning. Som deltagare fanns en mycket erfaren hundmänniska som gjorde väldigt starkt intryck på mig för en bra bit över tjugo år sedan. Ett kort möte, kanske en timme långt, över en hund i en trädgård för så många år sedan. Ett möte som kom att ge mig otroligt mycket som hundförare och sedan som instruktör. Sedan det mötet har våra vägar inte korsats igen. Inte en enda gång på alla år. Förrän igår. Jag fick då också tillfälle att berätta för hen om vad det korta mötet då för längesedan betytt mig och mitt hundliv. Vilken kraft det gav mig. Igår var rollerna ombytta. Jag hoppas jag kunde ge något tillbaka. Livets väg. Det är vackert när det sker. När cirklar sluts.
