När flocken vilar

Bruna Mer vill inget hellre just nu än att jag ska sätta mig vid köksön och förbli stilla där så han kan lägga sig tillrätta med mjukishunden vid mina fötter. Jag hör hur han suckar och säger något i stil med ”herregud människa – kan du inte varva ner nu och sätta dig en stund” medan han vankar efter mig fram och tillbaka över köksgolvet då jag byter plåtar mellan gräddade och ogräddade kakor och plockar rent efter bakningen. Han har svårt att komma till ro innan jag gör det, han vill veta var han har mig och ha koll så han inte råkar missa något. Så fort jag sätter mig på stolen suckar han ljudligt och lägger sig med huvudet på mjukishunden. Äntligen tror jag han tänker. 

Jag får väl sitta här en stund nu tänker jag, om inte annat för Mers skull. Men också för att det han påpekar är rätt, det är dags att varva, ta kväll och komma till ro. Med det kompakta mörkret utanför fönstret, hundarna runt fötterna, te i muggen och nybakade havrekakor borde det inte bli svårt alls. Och Mer lär bli nöjd. Jag tror förresten de blir nöjda hela flocken. Efter en dag fylld av aktiviteter är det skönt att vila tillsammans. 

På dagens promenader och kurser var det helt vindstilla. Ett skönt och tacksamt novemberväder i stället för friska vindar och stormbyar. Jag har ett lite komplicerat förhållande till vinden. Jag tycker om när det blåser rejält, när det friskar i och vinden tar tag och det känns att man är en del av naturen, om än en rätt maktlös sådan. Samtidigt blir jag trött, det tar på krafterna att vistas hela dagarna i kraftig blåst. När jag tränar hundarna är, eller borde, vinden vara en ständig följeslagare. Ett hjälpmedel när jag ska lägga upp övningarna och föra mina hundar och en parameter att räkna med. Ändå kommer jag ofta på mig själv med att inte reflektera över vinden förrän efteråt, när jag ser resultatet. Det här är ständigt återkommande. Jag MÅSTE verkligen bli bättre på att ta vinden i beräkning. Omgående.