När juldagsmorgon glimmar
..jag vill till stallet gå. Det hade jag gärna gjort om vi hade haft ett stall. Istället går jag ner för trappan till hundarna och tar med de yngsta ut för första morgonrastningen i hundträdgården. Pigga och glada möter de mig som alla tidiga morgnar, juldagsmorgon eller inte. Jag som tyckt om djur väldigt mycket ända sedan jag var riktigt liten har först på senare år insett att det är ett helt annat sorts stall än hästarna det sjungs om i när juldagsmorgpn glimmar, ett helt annat budskap än det jag sett framför mig. Själv har jag alltid tänkt mig hur jag går ut i stället i mörkret, ger hästarna mat och hör deras rofyllda tuggande när hö och havre mals emellan de kraftiga käkarna medan snön gnistrar utanför och stjärnorna tindrar på den mörka himlen. Själva budskapet, det om Jesusbarnet födelse och anledningen till det tidiga besöket i stallet har gått mig förbi då jag redan efter de första raderna i texten försvunnit i fantasin om de egna stallet fyllt med fina hästar. Men det gör inget tänker jag. Alla finner vi julstämningen på vårt sätt och ro och tillit i låttexters budskap efter eget önskande. Vad jag önskar alla människor att få fira jul på sitt eget sätt tänker jag, i avskildhet eller stor gemenskap välkomna att vara med i sammanhanget och firandet precis som den de är utan att behöva passa in eller förställa sig. Bli älskade och omfamnade trots det. Jag önskar alla det, ett sammanhang där personlighet och egna önskningar får blomma ut och tillvaratas, och så önskar jag dem varsin hund, gärna en jaktcocker, att dela livet med. För övrigt önskar jag alla det alltid, inte bara vid jul. Och jag önskar alla hundar det med. Att få komma till sin rätt och bli älskade och omfamnade hur de än är. Every day.
Nu gör jag juldagsmorgonen precis som jag vill. Myser en stund med hundarna, bäddar deras sängar, sätter på radion och lyssnar på julbönen med ärkebiskopen för jag tycker det behövs en ständig påfyllnad av kärleksbudskapet och tankarna om fred som strömmar ur den bönen, särskilt i tider som dessa. Så att mina ögon inte fördunklas av mörkret och allt det ledsamma. Jag häller upp en stor mugg med chokladteet jag fick i julklapp med, i klädd morgonrock låter jag den tidiga morgontimmen fylla mig med energi och hopp i min ensamhet. Fast jag är inte ensam. Långt ifrån. De här tidiga ensamheten är något jag kan välja själv och uppskattar inget jag tvingats till och det är såklart en avsevärd skillnad i känslan so uppstår där emellan.
Juldagarna ger många av oss en välbehövliga paus från jobb och annat .Dagar att, förhoppningsvis i alla fall, samla på sig lite energi och en rejäl dos social gemenskap. Fast en del jobbar hela julhelgen förstås, ser till att samhället hålls rullande och att de som behöver hjälp på olika sätt får det. En eloge till er. Själv har jag lyxen att väja att vara helledig och ställer därför hela min arbetsplats på paus några dagar. Jag tror det är väldigt viktigt fast jag inte alltid uppskattar det. ;ed pauser. Av många anledningar. För att samla energi som jag nyss skrev, för att reflektera. och för att jag har ett nödvändigt och stort behov av dem eftersom jag inte lyckas hålla skärpan och fokus särdeles långa stunder in sträck. Jag tänker särskilt på det när jag tränar hundarna och extra särskilt när jag tränar de unga hundarna. För jag behöver ge mitt fullständiga fokus när jag tränar dem om det ska bli bra och det är krävande rent mentalt. Faktiskt. Därför försöker jag tänka på några saker, bland annat att jag inte pratar med någon annan när jag är i koncentration med hunden, det må vara osocialt och tråkigt men vill jag att hunden ska ge 100 procent i det vi gör, och det vill jag såklart, måste jag själv ge detsamma. Full närvaro i varje steg. Jag försöker också tänka på att inte analysera över det som sker under tiden det sker, alltså ger jag inget utrymme för analyser så länge hunden och jag är i övningen. Däremot en kort liten reflektin i pausen efter. Jag har flera anledningar till att korta pauser behövs. Jag behöver dem för att samla ihop koncentrationen till nästa övning, för att prata med träningskompisen och vara lite social för jag gillar såklart det med, och för att direkt kunna göra dem där snabba analysen av det vi just gjort innan jag fortsätter träningen. En sak att tänka på med pauserna bara. Jag märker att många hundförare glömmer eller inte tänker på att pauserna är en del av träningen även om det är en paus och därför glömmer bort att ha en tydligt sätt att förmedla till hunden att det är just paus, vilket sin tur leder till att hunden inte riktigt vet vad som förväntas av den och att föraren blir inkonsekvent, tjatig chg rent av en aning irriterad. Det jag är ute efter här är att det behövs en rutin för att hunden ska veta när det är paus och också veta vad den ska göra då. För mig l är det koppel på som indikerar det. Det helt vanliga retrieverkopplet jag har i fickan. När kopplet är på kopplar vi av. Andra kanske lägger hunden och ställer sig själv en liten bit ifrån eller gör det på ett helt annat sätt. Det spelar mindre roll. Men de flesta tror jag faktiskt helt saknar en rutin eller tanke om hur pauserna ska hanteras och det spelar verkligen roll.
Nu tycker jag det ska bli skönt med en liten paus från julfirandet som varit intensivt i några dagar, i börjar lite före själva julafton. Hundar, barn släkt och vänner är mysigt, roligt och väldigt uppskattade men ,må pauser är absolut bra här med. Ikväll ska jag luta mig tillbaka lite. Tacksam över fina julfirardagar där det gått i lås som önskat och alla fått vara friska. Julklappar är levererade och uppackade. För tomten kom som planerat och i det fall han inte hann hade han turligt nog skickat sina nissar att ställa av paket runt husknuten. Det var en väldig tur för fyraåringen var väldigt bekymrad över hur det skulle gå om tomten blev sjuk och behövde ställa in, med tanke på hur många som varit sjuka nu precis till jul. Det finns mycket olika saker att oroa sig för tänker jag och för en fyraåring är väl risken och konsekvensen med sjuk jultomte en ytterst relevant oro förmodar jag. Nu löste det sig som tur var, så som många saker oftast gör med hjälp av hjälpsamma vänner. Ett gäng tomtenissar i det här fallet.
Jag läser en krönika igen. skriven av en vars ord jag gillar att läsa. Banalt med ändå på djupet. Jag stänger inte ner sidan med krönikan utan låter den ligga öppen på datorn, intill julbönen med ärkebiskopen för jag år inte redo att klicka bort dem än. Känner att att jag behöver läsa respektive lyssna en gång till minst för det var mycket att begrunda. Mycket jag vill ta in lite mer, vrida på och tänka ett varv till. Varför blir människor som de blir och varför gör de som de gör kan man undra. Bland annat. Jag äter godis med. Redan på morgonen för det är sådant som julen tillåter i sin ledighet med sitt överflöd av mat. Sådant som jag tillåter mig, för att jag kan och för att det spär på känslan av ledigt och paus lite till.
Namaste, och god fortsättning.
