När vi går hemåt är det så bra det bara kan bli

Efter regn kommer sol och efter storm kommer lugn. Sedan i fredags hade det varit i stort sett vindstilla, nederbörden har hållit sig undan, den bleka januarisolen har värmt oss och fåglarna har faktiskt sjungit, Jag vet. Det är tidigt men inte desto mindre uppskattat för det. Glädjande nog har det också blivit en hel del egen träning de senaste dagarna. Både de unga och det äldre har fått träningspass, möjligen har bruna Mer blivit något eftersatt då det handlat mycket om retrievers. Än har han inte framfört några klagomål men för säkerhets skull jag har lovat honom bättring imorgon. Detta ständigt förföljande dåliga samvete. Både den unga svarta och fröken Vi har fått träning tillsammans med olika vänner och med slottsherren under de här dagarna, och till och med gulliga Lillie fick träna tillsammans med en ny hundkompis för första gången. En som var nästan på dagen lika gammal som hon själv, det skilde mindre än tjugofyra timmar faktiskt. Både Lillie och kompisen hade en väldigt seriös inställning till träningen och var så prydliga och välartade att vi människor blev alldeles rörda. De var båda lugna och fina vid sidan och följsamma som små änglar men ändå med på noterna i apporteringsuppgifterna. Full fart ut och full fart tillbaka. Kan man begära mer i den åldern? Knappast. Det är bara att glädjas och ryckas med.

De lite äldre unghundarna har varit exemplariska de med tycker jag. Jag samlar på mig glädjen av de här fina träningspassen, lägger dem på hög i minnet för jag vet att andra dagar kommer. Det gör det alltid. Träningar då man tvivlar, trampar på stället och tycker man står absolut helt still. Eller till och med går bakåt. Men just nu är vi inte där så jag ska glida runt på flowet av fin unghundträning ett tag till tänkte jag. Fröken Vi har varit duktig hon med på sin nivå. För givetvis fick hon mer avancerade övningar än de små, jag ställde högre krav, förväntade mig mer och kommer inte lika fort framåt i träningen. Längre. För så blir det ju när man kommit en bra bit på väg och ska försöka förfina och behålla det man redan har. Hon har gått riktigt bra tycker jag, fått träningspass fyra dagar i rad utan en tillstymmelse till fysiska besvär. Hurra för det. Däremot bestämde hon sig för att fullkomligt strunta i mitt högertecken eftersom vittringen i området där hon befann sig uppenbart var viktigare. Tre gånger trots tillsägelse! Det gjorde mig aningen förargad och lite modfälld en stund men vi redde ut det med. När vi avslutade dagens sista träningspass efter det, slottsherren och jag, och tillsammans gick hemåt igen kände vi att träningspassen och de senaste dagarna faktiskt varit så bra de bara kan bli.