Nära skjuter ingen hare
Dagens inledande brottningsmatch är avklarad och fröken Vi och lilla Till pustar ut på golvet. Det har blivit en vana att det ska brottas fem till tio minuter varje morgon. Jag tycker det verkar vara ett jobbigt sätt att starta dagen på men de två hundarna verkar nöjda. Själv förberedde jag dagens jobb samtidigt som jag vände några pannkakor. För mig blir det jobb, helt självvalt, när många vanliga anställda har klämfredag och firar lite extra ledighet och långhelg. Det märktes inte minst då vi tog bilen en sväng till Nossebro på eftermiddagen. sällan har jag sett så många åkgräsklippare ute i trädgårdarna samtidigt förut. Ett klokt val att få klippt gräset just då visade det sig för nu till kvällen kom en oväntad åskskur och att klippa när gräset är blött är ingen höjdare som bekant. Just nu vräker ett gammalt hederligt ösregn ner på tvären från den svarta himlen precis lagom till slottsherren tände grillen.
Höjdare blev däremot både dagens och gårdagens kurstillfällen. Jag blir smått lyrisk mellan varven i mitt jobb, ögonblick av ren skär lycka glimtar förbi lite nu och då under arbetspassen. det kan vara när jag ser en hund gör ett förträffligt arbete eller när kommunikationen mellan hund och förare bli så där finstämd och ren, eller bara tänker på glädjen av att få möta så många trevliga människor och hundar.
Efter den senaste veckans kurser har jag tänkt lite extra på vad vi gör med det där som blir bra men inte tillräckligt bra när vi tränar våra hundar. Det som inte är perfekt och inte fel men allt där emellan. Gråzonerna mellan svart och vitt. Tjatet. Konsten är ju att rätta till varje sak som gå fel men utan att tappa humöret. Det finns dock en överhängande risk att det blir mycket tjat och väl många tillrättaläggande om hunden inte utför det vi tänkt så bra som vi tänkt. För att minimera tjatet kan vi se till att vara konsekventa, berömma när det blir rätt och tala om är det blir fel. Men blir det många fel blir det oundvikligen tjatigt och dålig stämning i träningen som sagt. Så vad kan man göra då? Det finns absolut sätt som är ännu bättre än tjat och korrigeringar och det är att lära hunden hur den ska göra. Grundträning. Om vi tar fotgående som ett exempel så är det många vars fotgående spricker ordentligt på jaktprov, eller i all fall så pass att det åtråvärda ”excellentet” blir ouppnåeligt. Lite retligt att det sker av något så elementärt som att följa fint vid förarens sida kan tyckas. Grundernas grund i retrieverträningen och ändå missar vi på det. Många säger att det fungerar alldeles utmärkt hemma( fotgåendet) vilket säkert är helt rätt, och att det är provsituationen i sig som skapar problemet. Vilket säkert också är helt rätt. Men hur kan vi då får ordning på det och vad har man egentligen missat i träningen? Grunderna igen tänker jag. Förmodligen har det tagits för stora kliv från det lugna exemplariska fotgåendet hemma i trädgården till jaktprovsstarten utan att man stegvis sett till att fotgåednet håller för störningar och påfrestningar. För om man är ärlig mot sig själv, och sin hund… hur många kan gå fot i en halvtimme utan att behöva påminna hunden om plats och position på hemmaplan? Hur många har ens prövat undrar jag. Så lång tid. För det är ungefär det som behövs på prov ( i nybörjarklassen), trettio minuters fotgående helst helt utan påminnelser bakom skytt, med publik, skott och kastade apporter. Så frågan man bör ställa sig är nog om fotgåendet är så där himla lysande hemma som man faktiskt tror. Om man verkligen har grundat ordentligt. Kanske finns det mycket att jobba på där, träna, forma och lära hunden stegvis med beröm och belöning så man sedan slipper tjat och dålig stämning framöver. Visst sjutton är det mycket roligare att träna apporteringsövningar men det är också väldans roligt att kunna kvittera ut ett excellent och en röd rosett efter ett väl genomfört prov där man inte behövt oroa sig för fotgåendet och stadgan. Om man nu är sugen på det här med jaktprov vill säga, annars är det även i övrigt utomordentligt trevligt att ha en hund som vet som plats vid sidan och följer fint utan extra uppmaning. Det vet åtminstone alla som gått hem från affären med en hund och två kassar fyllda med varor.
Slottsherren och jag tränade just fotgående med våra två svarta unga damer idag. Med huvudfokus på vändningar eftersom jag insåg förra helgen att det definitivt var något jag inte hade grundat ordentligt mer än i lugn hemmamiljö och det räckte inte fullt ut. Inte alls faktiskt. Så det fokuseras en del på de där vändningarna nu. Till vår hjälp hade vi apportkastare utplacerade och en fjärrkontroll så vi kunde gå fot i rad och i bredd och träna vändningar mot skottet när det kom och markeringen for iväg. Väl utförd vändning belönades med apportering av markeringen när det passade. En nyttig träning som avlöpte väl. Jag behöver träna mig själv i helomvändingarna märkte jag, svarta Min hängde med fint men jag själv blev stressad av skottet och vände snabbare än nödvändigt med steppande fötter, inte lätt att vara hund och hänga med utan att bli trampad på då. Den störst störningen för våra hundarna är deras förare eller hur var det nu?
