Som man sår

Även om vädret är ostadigare nu så fortsätter maj plikttroget leverera. Det är frodigt och grönt, bladen har spräckt ut på alla träd utom asparna och möjligen askarna och det är skirt grönt i massa olika nyanser. Jag har bänkat mig med laptoppen på baksidan av slottet, i lä för blåsten med kvällssolen i ansiktet och några hundar skällande på avstånd. Inte våra, den här gången i alla fall, utan grannhundar en kilometer bort. Vinden ligger rätt idag, eller fel beroende på hur man ser det, så jag hör dem extra bra. Mig stör det inte, det krävs betydligt mer oljud än så även om jag uppskattar tystnaden mest. Fast jag vill bara ha det nästan tyst, jag föredrar vindbrus i träden, fågelsång, en radio som står på med låg volym och ljudet av gräsklippare eller något liknande på avstånd. Så jag hör att liv finns. Idag har jag allt utom radion för något hände med vårt bredband efter åskan i går kväll. Fast modemet var urdraget ut väggen så jag vet inte riktigt hur det gick till. Stendött är det inte men så nära stendött som är möjligt antar jag för under dagen har jag bara kunnat ladda upp två sidor med lyckat resultat. I den hastigheten det skedde är jag glad att det inte är måndag och arbetsdag för det skulle får förödande konsekvenser för min planerade bokföring. Det kanske det får för all del för vem vet om det här självlagar sig till dess. Nåväl, nöden är uppfinningarnas moder brukar man väl säga och efter en del knappande och trixande hit och dit löste det sig(slottsherren löste det) tillfälligt i alla fall. Fast radiobrus får jag klara mig utan. Hur överlevde jag ens förut undrar jag, innan bredbandet och internets uppkomst?

I växthuset behövs inget internet så där höll jag till en stund, tätt följd av Till. Hon tycker odling är roligt och växthuset trivsamt och hon “jordar” gärna med mig när tillfälle ges. Fast jag “jordar” bäst ensam för femmånadersvalpar har en sällsynt förmåga att ta efter det man gör fast göra det mer ordentligt och jag vill inte riktigt uppmuntra hennes “grävanerintresse” mer än nödvändigt. Där jag gjorde små fina sårännor för salladsfrön tidigare i våras grävde Till hela gropar och hennes gropar från sådden har lämnat spår där salladen nu växt upp, raderna går i zickzack och salladen kommer upp i hög. Smaken är det inget fel på oavsett och jag gillar ju att pröva lite utanför boxen så alternativa sådder är väl inte fel. Lilla Till gillar jordgubbar med så dem plockar vi på kapp när vi kommer in i växthuset. Helt självlärd vet hon också att det är de mörkt röda bären som gäller så jordgubbarna som inte är mogna lämnar hon därhän. När jag vattnar är hon med, det tycker jag är en passande aktivitet för då nöjer hon sig med att titta förundrat när vattnet rinner ur strilen på vattenkannan och doppa ansiktet i strålen emellanåt.

På sätt och vis sår vi när vi tränar våra hundar med tänker jag. Vi sår små frön i träningen som vi hoppas ska ge skörd längre fram och vi sår tankar om vart vi vill nå. Det man sår får man senare skörda så det gäller att så rätt och noga. Rätt frö och rätt känsla. Vi är ofta bra på att tala om brister vi har och vad vi och hunden är värdelösa på och vi sår på så vis fel frö. Det dåliga får ofta lite väl stort utrymme och får ta stor plats. Det är säkert bra det med. Ibland. Men att ständigt påtala sina egna eller hundens brister leder sällan till något konstruktivt. Om jag har en hund som jag anser är en dålig markör så blir den rakt inte en bättre markör av att jag påpekar det allt som oftast. Den blir en bättre markör av att jag tränar den för att bli det. Om jag fastnar i tankarna om hur dålig hunden är på att markera och gång på gång uttalar mig i stil med ”vad var det jag sa” när den misslyckas kommer hunden till sist att vara en usel markör. Det blir som en självuppfylld profetia. Om jag däremot konstaterar att hunden är en dålig markör men tränar den för att den ska bli bättre på det och samtidigt lyfter fram de delarna hunden är bra på och tränar dem med kommer betydelsen av att hunden inte är en så bra markör få underordnad betydelse. Både i mina tankar och min uppfattning om min hund och i verkligheten. Genom att stärka de redan bra delarna (och positiva tankarna) växer självförtroendet hos både hund och förare. Och dessutom finns det alltid bra sidor hos en hund som kan väga upp en eventuell svaghet. Som någon sa, ”varför kämpa för att få bort ogräset när du kan välja att göda rosorna?”. Det kan man ju undra över förstås.

Lilla Till hon göder rosorna, hon kämpar på med hundluckan men än har hon inte lärt sig riktigt. Men hon har lärt Lad. Nog för att Lad kunde luckan redan innan men lilla Till har lärt honom att öppna just för henne. Cockrar alltså. Nu står hon med nosen tryckt mot plexiglaset i luckan på insidan i hundrummet och skäller på Lad när han är utanför så han undrar vad det är frågan om och öppnar för henne. Snabbt som blixten passar hon på att springa ut innan luckan stänger sig bakom hans svans. Lad är minst lika lättlärd som jag och han är mån om sin lillasyster så han öppnar snällt varje gång hon skäller. Jag undrar var det här ska sluta. Kanske får jag en cocker som skallmarkerar viltet i stället för att stöta det? Gud bevars.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top