New kid on the block

Jag tar vara på lugnet. Trötta hundar sover vid mina fötter och fingrarna smattrar över tangenterna. Räkningar ska betalas och nya planer sjösättas. Det finns galet mycket roligt att göra och arbeta med. Fast att betala räkningar är väl mer av kategorin nödvändigt och inte så roande förstås. Jag lyssnar på en podd också, i det tillfälliga lugnet som uppstod när båda valparna vilar samtidigt. Ett avsnitt ur hundtränarpodden där årets SM vinnare i Skydds, Anna Löfgren, intervjuas. Så befriande att lyssna på hennes inställning till tävlingar, hundar och träning och att höra hennes oförställda lycka över vinsten. Hon säger väldigt mycket som känns väldigt viktigt och tänkvärt i intervjun tycker jag. Sådant som vi alla som håller på med hund behöver tänka lite mer på oavsett vilken gren inom  hund vi ägnar oss åt.

I’m o my knees looking för the answer sjunger The Killers i en av sina låtar. Jag knäböjer inte så ofta men jag undrar desto mer. Har många frågor. Men jag får sällan svar och blir inte klokare alls. Ungefär som vanligt alltså. Ibland (ganska ofta) får man finna sig i att inte få reda på hur eller varför. Det är väl helt i sin ordning det med förmodar jag. Vi får inte svar på allt och det har vi bara att acceptera och förhålla oss till. Här i slottet får vi heller inget svart på om det var ödet eller ett mirakel eller något annat som gjorde att cockervalpen vi skulle hämtat i juni, han som tyvärr hade ett hjärtfel, blev friskförklarad. När felet skulle åtgärdas några månader senare så fanns det inte kvar. Eller har aldrig funnits. Experterna har inte svaret de heller. De vet inte hur eller varför men det kan vi utan större bekymmer ändå finna oss i. Så nu är han här. Slottsherrens nya ”arbetsmaskin” Lad. Efter en roadtrip till centralen i Norrköping tur och retur en sen kväll anlände han till slottet tillsammans med oss och flocken mitt i natten med regnet vräkte ner. Det tog han med ro, som han verkar göra med det mesta hittills, och vi hann sova några timmar innan väckarklockan upplyste om att en ny dag var i antågande. Vi är glada för valpen, han känns ”rätt” på alla håll och nu blev det märkligt nog så som det var tänkt från början. Man blir inte riktigt klok på livet och vilka vändningar det kan ta. Just den här vändning var av det positiva slaget och vi uppskattade den verkligen. Jobbet det innebär att ha två valpar samtidigt har vi just nu förträngt.

Det vände fort på andjakten nyss med. Från duggregn till sol och från en riktigt svår markering i hög vegetation som fröken Vi löste strålande till uppenbara problem med att få in en and som låg femtio meter ut och guppade på blankvatten. Lite av upp som en sol och ner som en pannkaka. Men solen får i det här fallet ta en väldigt mycket större plats än pannkakan i mitt minne för markering hon löste var av det slag som gav mig gåshud. En sådant där hundarbete som man lever länge på bara av att få se och när dessutom ens egen hund utför det så blir det ju om möjligt ännu mer värdefullt. Fullträff! Unghunden fick ytterligare några få men goda jaktliga erfarenheter med, vi samlar på dem och hoppas kunna plocka några till från resterande jakter innan vi går in i lite vintervila. Bruna Mer fick vara med lite han också. Ingen fågel går säker för honom. effektiv som få kastar han sig ut i eftersöksuppgifterna och fåglarna bärgas. Lydnaden och hörsamheten kan diskuteras, och behöver nog diskuteras, men fåglarna kommer hem och effektiv är han sannerligen den brune cockern vars hälsa jag trodde passerat bästföre datum i börja av sommaren. Det syns det inga spår av nu. Anar jag månne ett mirakel här med?