Nogle gange er det de mindste ting, der fylder mest i hjertet- Peter Pyls (känd som Nalle Puh i Sverige)
Riktigt ”tjocka” ute på morgonen. Som att titta rakt in i en mjölkpaket. Inbillar jag mig. Valparna i poolen intill mig är tjocka de med. Fst på ett helt annat sätt förstås. Medan valparna blev allt trindare under dagen lättade dimman utomhus och solen visade sig. Igen. I flera dagar i rad har jag kunnat vända mitt ansikte mot den varma solen och ta in både d-vitamin och energi. Men kallt har det varit. Många lager kläder och värmeväst har krävts och jag har rört mig som en michelingrubbe i markerna. Allt för att inte frysa för fryser jag går jag ner för räkning fort. Energin rasar, orken tryter och koncentrationen upphör nästan totalt. Värmevästen är som en skänk får ovan, fast jag betalade den själv. Jag förstår ärligt talat inte varför jag tog så många år på mig för att övertyga mig om dess nödvändighet. Något tjurskalligt hävdade jag att mina lager av ull räckte alldeles utmärkt. De hade det fått göra med om inte någon uppfunnit värmevästen, då hade de fått räcka men nu finns det ju ett alternativ, en väst med värmeslingor från rumpan över ryggen ända upp till nacken. Finns det en enda anledning att motstå det för en som jobbar utomhus hela dagarna? Jag tror inte det. Med facit i hand skulle jag såklart köpt en redan för flera år sedan. Nu håller jag på med nästa bearbetning. En termokjol. En lång tjock med rejäla dragkedjor i sidorna. Jag möter motstånd här med. Ska den verkligen vara nödvändig? Det har ju funkat med termobyxor i alla år, eller långkalsonger och överdragsbyxor. Men ändå. Tänk en lång varm kjol att dra ovanpå. Ett varmt, vindtätt skal och inget krångel med byxben över stövlar eller kängor. Vad väntar jag på? Det förvånar mig att jag är så rädd för förändring.
Lass är bångstyrig på morgonen. En liten del av hennes tidigare monstertendens låter visa sig. Hon biter en fäll i bitar, glömmer vad sitt betyder och hoppar och biter efter kopplet när jag tar fram det. Ibland tror både hon och jag att hennes egentliga namn är ”NEJ” men idag heter hon till och med ”NEJFÖRIHELVETESAJAGJU”. Suck. Vi ordnar upp oss och kommer ut. Lite osäker på vem av oss som egentligen fick sista ordet men jag låter det bero. Ute är hon(nästan) en mönsterelev och stämningen stiger flera grader. Lass leker med stor syster Till och jag försöker fota och tränar lite varadagslydnad med dem under promenaden. Betoning på lite. Inuti mig vet jag att jag fortfarande ger henne för fria tyglar. Lass. Att jag borde bromsa mer och hålla i. Men jag vet inte om jag har förmågan till det och framför allt inte lusten. Vi får vara som vi är och ta det som det kommer tänker jag. Den rätten ger jag oss ändå.
De där sex små inne i poolen är definitivt inga monster än. Blir troligen aldrig heller. Små väna mjuka labradorer kan väl ändå inte ha horn bakom öronen? Det lär väl dröja innan de visar sig i alla fall så jag räknar med att få fortsätta njuta av dem och deras gullighet de veckorna de bor kvar här. Det har hänt mycket med dem de två senaste dygnen. Efter att ögonen öppnat sig har de också kommit upp på benen. Nu går det fort framåt om än vingligt och de småbrottas med varandra och skäller lite. De är så sjukt söta att jag får tårar i ögonvrån när jag tittar på dem. Fantastiskt hur naturen är skapad och vad små valpar kan göra gott för människor.
