Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken.
jag vill inte alltid klappa dig. Jag säger det till den svarta labradoren när jag möter hennes lött skelögda blick. Hon är väldigt bra på att få som hon vill. Kräver min uppmärksamhet och får den. Odelat. för det är sådan jag är, blir svag i samma ögonblick som jag möter hennes bruna ögon. Mildare hund finns inte. Förmodligen inte mer bortskämd heller. Men jag kan ta det. Inbillar mig att jag kan avbryta när jag vill, som att stoppa vilket beroende som helt tänker jag. Det vet man ju hur lätt det låter sig göras.
Jag är tillbaka på altanen. Till solnedgången i sommarkvällen, hundarna och grillen men med en tröja på. För medelhavstemperaturen har gett vika för en stund. Fast imorgon säger de, då kommer den tillbaka så där lagom till midsommarhelgen. Jag klickar fram väderprognosen på mobilen, kanske min mest använda app? Jo då det verkar faktiskt som vi åtminstone här i Västsverige ska kunna fira midsommar utan att ens behöva tänka på paraply eller partytält. Men vi hittar säkert något annat att klaga över. Något som bekymrar oss lite. För blåsigt. Eller knotten som kommer om det är vindstilla. För dyra jordgubbar. Vattnig nypotatis. Det finns alltid något negativt att hitta för alla och en var om man så önskar.
Det går så fort nu, Fortfarande. Med försommaren och ljuset. Jag känner juni rinna mig ur händerna och tänker smått desperat att nu vänder det. Vi går mot mörkare tider igen. En lätt panik i bröstet. Jag jobbar på att omfamna känslan istället. Tänker att det lugnar ner sig nu. Att jag kan luta mig tillbaka och dras med av sommaren på ett annat sätt och att hösten är fin när den kommer med. Men först är nu och det är mycket sommar kvar. I ett land med årstider lever man mycket för det här. För enkelhetens sommaren för med sig långt bort från isskrapor, dubbla underställ och nariga händer. Det är skönt att ha det enkelt och bekvämt. Därför njuter jag också av lite äldre hundars behagliga lugn och de perioder i samvaron då flow och resultat flyter samman. Som ett välbehövligt sommarlov efter en en tuff termin. Fast jag gillar ju terminerna med förstås, det slitsamma dagarna med unghundar och mina arbetsuppgifter. Förmodligen gillar jag det allra bäst men det är nog ändå kontrasterna som gör det. Nödvändiga uppskattade kontraster. Man får passa sig lite bara, inte längtar framåt för mycket. Till nästa semester, pensionen eller en färdigutbildad hund så inte dagarna och unghunden bara rusar en förbi.
Den svarta hunden fortsätter pocka på min uppmärksamhet. Lägger en tass på mitt lår och trycker lött med hakan. Jag stålsätter mig. Försöker nonchalera och fortsätter skriva medan Frasey Fords vibrerande röst blandas med svalors kvitter där de är på jakt efter flygfän mot solnedgången. Den milda svarta lommar iväg efter en stund, drar en kort repa över trädäcket, kommer tillbaka och lägger sig vid mina fötter med en djup suck. Där ligger redan fyra. Mina fötter är omringade av hundar, en brun, en gyllene gul och en ung gul på fötterna och en brun och vit på ytterkanten. Fina vänner allihop. Mjuka vänliga individer men en stor dos önskan om att vara mig nära och till lags veckans alla dagar. Jag borde uppskatta det mer tänker jag, uppskatta dem och ta vara på deras trofasta kärlek lite mer varsamt. Inte önska så stort och förvänta mig så mycket.
