You do you
Ja men så var jag där igen då. I avrundandet av ännu ett sommarläger med väldigt trevliga deltagare. Jag har det fint på jobbet. Lite regn dag två den här gången men regn just nu känns i det närmaste befriande. Fast jag kunde tagit med mig bättre regnkläder. Nedvarvning och reflektion nu men fortfarande rätt upprymd. Men. Jag vet hur jag fungerar, känner mig själv rätt bra vid det här laget. Tröttheten kommer ikapp mig först efter ett par dagar. Om den kommer för det har varit lite svalare det senaste nätterna så jag har sovit bättre. Tagit igen några sömntimmar och spätt på tillvaron med lite mer ork. Tyst har det varit med för hackspettsungarna har flyttat ut. Skönt för både mig och föräldrarna men samtidigt lite tomt. Väl tyst faktiskt. Jag kommer på mig själv med att lyssna efter dem när jag vaknar i tystnaden om nätterna och undra hur de har det. Tänk om kråkan tagit dem och inga små tjattriga finns kvar tänker jag förfärat och lyssnar ännu mer vaken mot tystnaden.
Det är så mycket omsorg runt alla dessa små av olika slag. Särskilt den här tiden när hela naturen är en enda stor barnkammare. Vi såg ett litet rådjurskid igår och jag såg årets första dovhjortskalv dagen före det. Första för mig. På lägret möttes vi av ett skådespel av sällan skådad art med när vi råkade gå på en liten andfamilj i dammkanten. Tre små veckogamla ällingar trampade på stora fötter ut från gräset och plaskade i väg i dammen. Efter kom mamma and vevande på vingarna som om hon vore skadskjuten och inte kunde flyga. Hon simmade kors och tvärs framför oss med vingarna vevande och plaskande. Fram och tillbaka och om igen. I bra fart. Vi tittade fascinerat och hundarna blev verkligen på tå där de satt. Hon höll på en bra stund andmamman och vips kom där några ällingar till ut ur gräset och simmade iväg medan hon vevade vidare. Och visst lyckades hon. Avleda uppmärksamheten från de små ällingarna och istället få oss alla att fokusera på henne skådespel. För när hon lyfte och flög därifrån kom vi på att ingen av oss lagt märke till var ällingarna tog vägen.
Efter en kort stund såg vi henne vända tillbaka och landa i dammen för att samla ihop att sina små. Naturen är fantastik, modersinstinkter något helt över det vanliga och veckogamla gräsandsungar gräsligt gulliga. Den stora skalbaggen med flera centimeter långa spröt som jag fick med mig i bilen på väg hem var däremot inte lika gullig. Hur jag än försökte kunde jag inte förlika mig med att ha den som medpassagerare och riskera att den trasslade in sig i mitt hår eller beslutade sig för att kravla över min arm och orsaka trafikfara så jag blev tvungen att stanna i vägkanten för att släppa ut den. Bryskt och beslutsamt vispade jag iväg den med isskrapan när jag tagit mig ur bilen. Det var efter ett halvhjärtat försök att få ut den ur bilen genom att hissa ner sidorutan och resultatlös försökt putta den över kanten. Skalbaggen hämnades genom att sätta sig på mitt lår. Det var då det började bli farligt.
Kursdagar tillsammans med två och fyrbenta väcker alltid tankar. Om olika tillvägagångsätt i utförande och kommunikationen med hunden, mål och mening. Efteråt reflekterar jag alltid lite extra över vad jag fått se och vad jag tar med mig av det. Hela tiden nya erfarenheter och nya infallsvinklar trots många år och ett oändligt antal hundar och ekipage. Jag ser hur hundar och förare formas av varandra och jag lär mig mer och mer. Jag tvingas analysera, omvärdera och utvecklas medan jag fortsätter framåt. Det som kändes som självklar och enkel sanning för ett antal år sedan är inte det lika tydligt längre. Med tiden blir att svårare och lättare på samma gång. För ingen är den andra lik. Tiden har gett mig det. Ytterligare perspektiv och nya lösningar. Jag ser och vet nu att det mesta löser dig med tiden och en dos tajming även för de mest struliga baklängesapportörerna. Om man orkar ge det tid och tålmodigt fortsätter träna så kommer tillit och resultat med tiden. Något annat att jobba mycket är balansen i hunden, rätt sinnesstämning inför uppgifterna, balansen emellan styrbart och självständigt och en balanserad avvägning i utmaningen i övningarna. Alltid balansen. Till att börja med behöver man se till att man själv är i balans i träningen. En balanserad förare är själva förutsättningen för att det överhuvudtaget ska vara genomförbart att få hunden i balans. Det är bra att börja där tänker jag. Med sig själv. Lite yoga kanske? Meditation. Tre djupa andetag. Whatever. Det som passar dig.
