Obstinat är bara förnamnet

Småvalpstiden är definitivt förbi vad det gäller lilla Till. Det är slut med de lugna mysstunder i knät och allt annat lugn med. Nu är det röja som gäller. Fort, intensivt och nästan hejdlöst. Det är tur det finns Kongar tänker jag och ställer dem på rad på diskbänken för att fylla dem innan jag lägger ner dem i frysen igen. När jag behöver paus en stund och en lugn valp plockar jag fram en Kong ur frysen så har även det här lilla yrvädret sysselsättning ett tag. Lilla Till har lärt sig var kongarna förvaras nu så direkt när någon öppnar kylskåpsdörren sitter hon på golvet nedanför med längtansfulla ögon och hoppas. Nu har hon fått en kvällskong så jag kan få sitta ner och skriva en stund. En muta? javisst men inte mig emot.

I morse tog jag med sjuttiofem procent av hundstyrkan på joggingtur i mossen. Lyra var en i gänget. Jag tycker att hon behöver röra på sig men det tycker absolut inte hon. I inledningen av rundan fick jag koppla henne för direkt när hon insåg att jag tänkte springa vände hon och skulle gå hem. Med koppel på tvingade jag henne med mig med betonig på tvinga. Det fanns ingen frivillighet någonstans i den lilla cockerkroppen och hon försökte uppriktigt bromsa sig ur kopplet och löpningen. Hon betedde sig som en fjortonårig tjej som inte vill vara med på gymnastiken i skolan och står med armarna i kors och säger att “det där tänker jag inte alls göra”. Min gymnastiklärare i högstadiet hade det nog inte lätt tänker jag när jag funderar lite närmare på det för vi var en hel grupp sådana där truliga fjortonåringar Nåväl nu kom inte Lyra undan i alla fall, med koppel på kom vi en bit innan jag ledsnade på att ha den tjuriga cockern som bromskloss och släppte henne lös. Mycket motvilligt följde hon efter oss andra på så där femtio meters avstånd ända till vi var trehundra meter hemifrån, då gick det plötsligt bra att öka takten och springa hem i förväg! Jag blir inte klok på den hunden men det är kanske inte meningen heller.

Efter joggingturen blev det promenad och vi såg två granna älgar i en ung björkskog och jag höll ett vaksamt öga på dem eftersom jag misstänkte att det kunde finnas en liten kalv i närheten med. Inte för jag vet vad vi skulle gjort om kon hade haft en kalv och om hon blivit grinig för vi hade inte direkt någonstans att ta vägen och att försöka springa i från henne hade nog varit lönlöst. Men nu slapp vi det bekymret som tur var.  Hemma igen kom söta cockern Fille på träning, vi tränade för kommande vattenprov och skickade ner honom i dypölen i mossen på jakt efter några apporter vilket han löste utmärkt efter en bra stunds letande. Det ser lovande ut iför kommande vattenprovsstart tycker jag. Sedan var det labradorträning, egen träning, middagsmat och allt det där andra som hör en vanlig härlig vardag till. På kvällen när slottsherren var hemma från jobbet igen tog vi våra svarta unghundar på en stilla kvällsträning vid en spegelblank skogstjärn i kvällssolen. Gulliga Lillie som är ny i vatten imponerade och Min kändes stabil och vi kände oss nöjda och glada medan göken hoade i bakgrunden. En vanlig sketen tisdagskväll kan vara sämre om man säger så.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top