Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det

Efter onsdagens fruktansvärda händelse i Örebro lade sig mörka moln som ett mörkt täcke över hela vårt land och mycket annat ter sig nu som futtiga struntsaker. Som kontrast kom solen som vi inte sett på väldigt länge i går eftermiddag och himlen blev klarblå. Ljus och mörker. Mörker och ljus. Alla ljusa stunder och fina tankar och handlingar, det finns trotsa allt gott om sådana, behöver samlas i arkiv och med omsorg bevaras där. Om en ska kunna samla kraft och orka med att vara den motpol som är med nödvändig än någonsin nu.

I solen igår fick jag en paus från uppassningen av mamma hund, som om det nu vore en uppoffring att passa upp en tik med valpar och något jag behövde en paus från. Det är det inte egentligen för det är inte ansträngande på ett enda håll att hålla uppsikt vid poolen och nästan se hur de små växer framför ens ögon. Så pausen var inte nödvändig på det sättet som den är för en sliten småbarnsförälder eller någon som jobbat riktigt hårt ett tag. Den var mer av ett plus på något som redan var en hel räcka av plus redan innan. Hursomhelst. Jag gick ut. Tog med mig Pal till vår stora fyrkant där vi gör många grundövningar. Längderna i den är rätt väl tilltagna, kanske hundra meter på varje långsida och femtio på kortsidorna. Rektangulär alltså och till alldeles för en kort tid sedan naturligt avgränsad mot äldre skog men nu istället med ett mycket litet kalhygge längs ena kortsidan. Det är gammal vall på ängen, utmärkt för hundträning, den sluttar lite grand med, inte mycket men lite lagom så det blir en liten lutning om man skickar längs diagonalen. På eftermiddagen kom solen bara åt halva ängen men det var ändå mer sol än på långe så det räckte gott. Pal tränade följsamhet och högerskick på fyrkantens alla sträckor. Vi repeterar och utvecklar. Jag bytte hund sedan och hämtade Besta så fick hon också ett pass med teckenträning. Hon är ur löp nu och börjar fungera mer som vanligt igen även om skillnaden emellan henne och Pal kan kännas milsvid. Han explosiv, snabb och född apporteringsgalen, hon mer som en gunghäst i sin korta galopp och med en mer moderat inställning till apporternas värde. Båda två gör sitt bästa, det råder det ingen tvekan om, de är bara så väldigt olika. Rent genetiskt alltså och med det blir förutsättningarna och uppläggen i deras träningen också olika. Det går inte att träna dem efter samma mall, eller går och går det väl kanske om man envisas tillräckligt länge med det men det kommer sällan något bra ur det. Bättre att anpassa efter hunden tänker jag och jobba med istället för emot. Besta har svårt för teckenträningen, hon har överhuvudtaget lite svårt med inlärning, det tar tid medan Pal är kvicktänkt och fattar snabbt. När det gäller Besta tänker jag att när vi (äntligen) tar oss över inlärningspuckel och hon väl blir säker kommer det förmodligen bli stabilt och tryggt för all framtid. Vi ska bara ta oss dit utan att jag tappar humöret. Med lillebror har jag andra saker att ta hänsyn till och min största utmaning när det kommet till honom är, och kommer troligen fortsatt vara, att inte skynda på för fort framåt. Det är så oerhört lätt att dras med när de är så där lättlärda, något som helt enkelt inte låter sig göras med hundar av Bestas typ för det går helt enkelt inte att forcera med dem.